Mannens ilskna blick

BERÄTTELSE Av Malin Lennander

 

Dörren öppnas upp och vi slås av den varma luften inifrån. En frän doft av kaffe kommer slungandes mot oss och jag börjar känna hur svetten rinner ner från min rygg. Bartenderns trevliga blick möter min samtidigt som jag sakta drar av mig kappan. Jag känner hur min röda tighta klänning trycks mot bröstet nästan lite för hårt. Jag drar sakta bak mitt röda sträva hår och sätter mig ner vid baren. Jag känner hur en kall och fuktig hand tar tag i min och jag tar tag i den. Jag ber om två irish coffes, en till mig och en till honom. Jag bränns av den varma koppen när jag tar upp den, så jag ställer ner den på en gång och blåser lite på den. Det bildas ringar i den och jag blåser lite hårdare. Då skvätter det upp lite kaffe på ytan.

“Ursäkta, smakade det bra?” Hör jag en rökig röst säga, han låter snäll.

“Ja, det var lite varmt bara?” svarar jag trevligt.

“Tyckte du också att det var gott?” frågar han min man.

“Nja, jag är inte så mycket för irish coffee faktiskt, men den smakade säkert bra!”

Utomhus är det kallt och mörkt nu och gatubelysningen är släckt så vi är dem enda som lyser upp den långa tysta gatan.

“EN MOJITO”, ropar en mörkklädd man lite längre bort, han låter otrevlig. Det smittar nästan lite och helt plötsligt blir jag på dåligt humör.

“Du kan vi inte gå härifrån?” säger jag medans jag drar lite på mina nagelband.

“Varför?” Svarar han tillbaka lite ilsket, han hade sett fram till den här dagen jättemycket, det är faktiskt hans födelsedag.

Jag drar i min klänning och får inte riktigt fram ett svar.

“Varför?” Säger han lugnt.

Jag kollar upp mot honom men får ingen ögonkontakt med honom eftersom hans hatt döljer de blåa glänsande ögonen.

“Jag vet inte, jag vill bara hem”

Jag får ilskna blickar från mannen och jag blir mer och mer stressad, jag hatar otrevliga människor. Jag kollar upp och ner, fram och tillbaka, för att se om han fortfarande kollar på mig med den där kalla blicken, det gör han. Tillslut så kollar han ner i bänken han också.

Bartendern märker att jag börjar bli stressad och plötsligt så frågar han mig med sin trevliga röst:

“Vad är det som händer?”

“Jag vet inte!”

“Om du berättar så kan vi gå hem”. säger min man och ler lite.

Jag tar tag i hans varma nacke och viskar så lågt jag kan i hans öra:

“Jag vet inte varför, men han kollar på mig jättekonstigt, jag är rädd”

Han tar av sig sin hatt och kollar i mig i ögonen. Jag känner hur en kall tår rinner ner från min röda kind.

“Vi kan gå om du lovar mig att vi går tillbaka hit imorgon”.

Vi reser oss upp och drar in stolen, det gnisslar i golvet. Jag drar på mig kappan och håller koll på mannens blick tydligt. Vi drar upp den gnisslande ytterdörren och följer barens glasväggar. Mannen vänder sig om och kollar med sina ilskna ögon i mina. Han reser sig upp och drar in barstolen medans han kollar mot mig.

“Frank, jag är rädd”, säger jag till min man.

“Lugn, han är inte farlig”, svarar han med en avslöjande darrande röst som betyder att han också är rädd.

Mannen går ut ur baren och går efter oss. Vi kollar fortfarande på varandra och jag får nästan ont i nacken eftersom att jag måste hålla koll bakåt hela tiden. Han stannar och stoppar ner handen i fickan.

“Spring!”, Ropar min man.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *