C: Del 2

Berättelser
9

BERÄTTELSE. 

Ännu en gång vaknar hon upp utan att veta vart hon befinner sig.

Först är hon bara förvirrad, men sedan börjar minnena snabbt komma tillbaka. Minnen om att vakna upp i den kalla grottan, varelsen och hur hon sprang ifrån det. Vad hon hade gjort efter det är fortfarande suddigt.

Hon sätter sig upp och ser sig omkring. Hon befinner sig i ett litet rum med mestadels kala väggar. Intill henne finns ett fönster med färgat glas som släpper in lite ljus. Vid bortre väggen finns en dörr och intill den en stor spegel. Hon är nerbäddad i en enkel träsäng med snövita lakan. Hon känner efter vid sin högra sida. Den är inlindad med vita tygremsor. Huvudet är också inlindat med tyg. Bulan har minskat.

Allt är så förvirrande.

Hon sätter fötterna mot det kalla golvet, vilket får en ilning att gå uppför ryggraden. Sakta reser hon sig upp och går runt i rummet några varv.

Så öppnas dörren utan förvarning och hon stelnar till. Hon vänder sig om för att se en överraskad ung kvinna med vitt förkläde. En sjuksköterska.  

“Du är uppe”, konstaterar hon och vänder sig om och går ut. En förvirrande stund senare dyker kvinnan upp igen med en äldre kvinna i likadant förkläde. Hennes ansikte är fullt av skrattrynkor och det gråa håret är noggrant uppsatt i en knut. Den äldre kvinnans ansikte lyser upp när hon ser henne. Hon säger godmorgon och hennes röst är ljus och välkomnande som om hon är riktigt glad över att se henne.

Den äldre kvinnan räcker över ett bylte kläder. Brunröda byxor och ljusgrå tunika tillsammans med underkläder och sockor. De ber henne byta om och stänger dörren.

Hon gör som hon blivit tillsagd och tar på sig de nya kläderna. Allt är löst sittande för att inte kväva hennes sår.

Hon ser på sig själv i väggspegeln. Hennes utseende chockar henne.

Hennes hår är i en underlig orange färg, hennes ögon matt grå, hyn vit som snö och läpparna tunna som streck. Här och var på kroppen ser hon tunna, vita ränder. Ärr. Ett ytligt hittar hon intill ögat som knappt syns om man inte tittar noga, ett par värre vid axeln som ser ut att komma från knivar, svärd eller monsterklor och så det vid sidan av magen från gårdagen. Det är hon säker på kommer bli ett fult ärr, trots att någon varit väldigt noggrann med att sy ihop det. Hon är täckt av ärr, så blek att varje blodåder syns så väl att det ser ut som om de målats dit, hennes hår är så onaturligt färgat att det ser ut som skalet på en exotisk frukt. Hon ser ut att vara runt sjutton till nitton år gammal.

Hon har aldrig sett något så vackert. Som en krigsgudinna.

Hon står still en stund och bara stirrar på sin egen spegelbild, men sen så går hon mot dörren, öppnar den och går ut. De båda sjuksköterskorna står utanför och börjar genast leda ut henne ur det stora rummet hon klivit ut i. Hon hinner bara lägga märke till några dörrar (troligen ledande till andra rum som det hon vaknat upp ur), ett par bårar och några sjuksköterskor, sen är hon ute.

Hon har nu hamnat i en lång korridor med marmorgolv och tegelväggar. Det är varmt från de tiotal brinnande facklorna på väggarna (som inte behövs mitt under dagen, men som ändå brinner). De två sjuksköterskorna fortsätter att le mot henne medan de leder henne framåt. I en korsning tar de höger, sedan vänster och sedan vänster igen.

Efter att de gått i en obestämd tid är de framme. De står framför en stor öppen yta med grusig mark. Intill ena väggen står några små stugor utplacerade. Dörrarna är stängda men hon kan ana vad som finns där inne.

Det är inget tak över den öppna ytan och himlen är ljusblå och utan moln. På andra sidan rummet är det ett stort hål som verkar leda ut ur borgen, slottet eller vart dem nu befann sig. Vid slutet av gången ser man en stor öppen port över en vallgrav. Långt ifrån porten ser hon en mörk skog och snötäckt mark.

De är inte ensamma.

Överallt omkring dem springer det runt två dussin män runt på ytan, sparras med svärd eller bara händer eller pratar intill några piltavlor.  

Alla männen är antingen kroppsbyggda som om de skulle kunna fälla en björn med sina bara händer, eller är mer spinkiga som om de var mer vana vid att sopa hästspillning i stallet.

Glömde det nämnas att nästan alla hade bar överkropp?

En rodnad börjar sprida sig över hennes kinder och hon vänder blicken mot den yngre sköterskan. Hon ler däremot fortfarande när hon ser sig omkring.

En liten bit ifrån dem sparras två unga män med träsvärd. När de tittar åt deras håll stannar de plötsligt till och den ena mannen börjar le. Han vänder sig mot sin sparringpartner, nickar respektfullt och går därifrån, åt deras håll. På vägen tar han upp en skjorta från ett bord fullt med träningsvapen och tar på sig den.

När han kommer närmare så att hon kan se hans ansikte drar hon plötsligt efter andan.

Resten av minnena från gårdagen kommer tillbaka och hon ser den unge soldaten hoppa ner från sin häst och springa efter henne, för att sedan fälla ner henne i snön. Samma soldat står nu framför henne med sitt oskuldsfulla ansiktsuttryck och leende.

Han stannar några meter ifrån dem och ler åt sköterskorna som för att säga att deras uppgift är klar. Sköterskorna förstår och lämnar dem ifred. (Den yngre verkar besviken över att behöva lämna de skjortlösa männen).

När sköterskorna gått är de båda först tysta, sen tar soldaten till orda.

“Jag ber om ursäkt om de var för på. Jag bad dem att föra dig till mig så fort du vaknat upp”. Hon säger ingenting. Det är samma silkeslena röst som dagen innan.

“Jag ser att du redan verkar må bättre”, fortsätter han. “Vi kanske skulle kunna prata lite om vad som egentligen hände igår eftermiddag”. Hon säger fortfarande ingenting. Soldaten ler förstående. “Du måste var utsvulten, kom med mig”.

Det var hon också. Soldaten erbjuder henne sin arm men hon skakar snabbt på huvudet. Utan att röra vid henne visar han vägen genom samma korridor hon redan gått igenom.

De säger ingenting medan de går och efter några svängar och trappor kommer de fram till en dörr i mörkt trä. Soldaten visar henne in.

Rummet är inte stort men en dörr i ena änden verkar leda till ett sovrum. I rummet de står i ser hon två stycken bokhyllor proppfulla med tjocka böcker med mörka pärmar. En balkongdörr med fördragna draperier, ett matbord i ek trä, några skåp, byråer och högar med papper.

Soldaten ber henne att sätta sig vid bordet och hon gör som han säger utan att säga emot. Genom dörren kommer tjänsteflickor med korgar med nybakat bröd, fat med ostar, köttpålägg och skivade grönsaker, skålar och bestick, kannor med dryck och muggar, skålar med bär och frukt, nötter, tunna kakor och knäckebröd. Hon kan bara stirra när tjänsteflickorna ställer ner all mat på bordet. Först då inser hon hur hungrig hon egentligen är. När var senaste gången hon faktiskt ätit?

Hon lyckas ändå lägga band på sig själv och tar ingenting.

Soldaten väntar tills tjänsteflickorna gått innan han sätter sig ner mittemot henne. Han tittar på henne, vänder blicken mot maten och tittar tillbaka på henne. Hon sitter helt still. Han suckar halvt irriterat och tar ett bröd från korgen. Han brer på ost och tar en stor tugga. Hon slappnar av en aning och sträcker sig efter en egen. Han ser varje rörelse hon tar och hon är på sin vakt, redo att försvara sig om han försöker sig på någonting.

Brödet och osten är färskt, det känner hon på smaken. Hon vågar inte äta av den andre maten förrän soldaten gör det först.

Först äter de bara under tystnad, sen börjar förhöret.

“Kan vi börja med ditt namn?” undrar Soldaten. Hon är tyst. Försöker själv klura ut samma fråga, men utan framgång. Det enda hon minns är att det börjar på ett c. Soldaten suckar tyst.

“Fint”, muttrar han, “jag heter Korpe, och jag var ute i skogen igår för att jaga hjort med mina mannar. Nu din tur”. Hon fortsätter tiga. Korpe håller sig lugn. Han lutar sig lite närmare.

“Jag förstår om du inte vill prata, men när vi fann dig igår hade du förlorat en stor mängd blod. Minns du det? Jag kan inte släppa dig förrän jag vet att du inte svävar i fara”. Korpe tystnar. Väntar på svar. Hon är inte säker på att hon vill därifrån. Hon vet inte om hon svävar i fara eller inte. Tänk om hon gör det, vad skulle hända då? Och om inte, vad skulle hon ta vägen? Har hon ens något hem? Någon familj hon kan söka skydd hos och som kan få henne att känna sig trygg? Om hon inte säger någonting alls kan Korpe dock se det som någonting misstänksamt. Han kanske tröttnar och bestämmer sig för att kasta ut henne, låta henne klara sig själv.

Vem vet, med tid kanske minnena kommer tillbaka och hon kan ge sig av.     

Hon fuktar läpparna och svarar.

“Du kan kalla mig C”.

 

Fortsättning följer i del 3

 

Emma Nikula

 

Läs del 1 i C här!

Pingback: C: Del 3.
Pingback: C: Del 4.
Pingback: C: Del 6
Pingback: C: Del 10
Pingback: C: Del 12
Pingback: C: Del 13
Pingback: C: Del 14
Pingback: C: Del 15
Pingback: C: Del 19
9 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.

Berättelser
Nästa || 3.1

BERÄTTELSE. Hayley Smith Lördag 01:03 Det var ett tag sedan Olivia följde efter min söndergråtna syster till övervåningen nu. Eller så var det bara alkoholen i min kropp som fick tre sekunder att verka som en timme. Men eftersom att jag inte hade lust med att joina mina kompisar liggandes …

Berättelser
Matchen – en novell ur Åttologin

BERÄTTELSE. Som vanligt är jag riktigt nervös. Hela laget är det. Vi sitter i omklädningsrummet och väntar på ledarna, ombytta och taggade. Vi har alldeles för många backar med idag vilket betyder att det är stor risk att vi inte får till vårt vanliga spel. Jag sneglar på klockan. 39 …

Berättelser
Eken på skolgården – en novell ur Åttologin

BERÄTTELSE. Jag hör motorsågen på andra sidan av skolgården. För varje dag som gått har ett träd fällts ner och nu är det inte många träd kvar. Det ligger väldigt många träd och grenar på andra sidan skolgården. Nu är jag väldigt orolig att det kommer bli jag. Jag har …