C: Del 3.

Berättelser
3

BERÄTTELSE.

Klockan är strax över midnatt. Fönstret är öppet i de nya sovgemaken. Genom fönstret ser hon det lilla ljuset som kommer från månen och de tindrande stjärnorna i skyn. Månen är mer som ett böjt streck på himlen medan resten av den syns som en mörk siluett.

Precis som alla andra rum och korridorer i kungaborgen är hennes varmt och mysigt med vackert mönstrade tyger på väggarna och möbler så mjuka att man sjunker ända ner till golvet genom dem.

Men hur varmt och mysigt allt än är hindras hon från att somna av all stress och obehag hon känner. Hon ligger vaken i sängen och tänker tillbaka på dagen.

Korpe hade nöjt sig med att få kalla henne C. Han hade frågat vad hennes riktiga namn var, men hon hade avvisat. Till slut hade han nöjt sig med det, men förbjudit henne från att lämna slottet tills han fått klart för sig att han inte skulle hitta henne död i snön på nästa jakt i skogen, ifall han lät henne gå. Hon hade nästan tänkt argumentera emot honom men snabbt insett att det låg någonting i vad han sa. Hon hade ingen aning om vem hon var och kunde lika gärna vara en efterlyst brottsling som skulle bli dödad direkt ifall hon blev upptäckt av människor utanför. Hon hade ju ändå alla dessa ärren. Hon följer ett nyligen upptäckt ärr i hårbottnen och tvinnar sedan en orange hårslingan runt fingret. Är det hennes riktiga hårfärg eller är det färgat? Troligen färgat. Det nästan lyser i mörkret.

Efter att Korpe och C ätit sig mätta vid frukosten hade Korpe bett en tjänsteflicka att visa henne vägen till ett tillgängligt rum på första våningen. Tjänsteflickan hade småpratat med henne på vägen dit. Hennes namn var Rose, hon var tjugoett och bodde på slottet med sina föräldrar och sin yngre syster. Alla arbetade nere i köket förutom hon. Hon var ogift och hade ett fläckfritt rykte.

När de kommit fram till rummet hade Rose berättat om Korpe. ”Han är en ogift oäkting med alldeles för mycket fritid. Mestadels umgås han med de andra soldaterna eller med vackra kvinnor. Eftersom han är både stilig och son till kungen har han det lätt när det gäller kvinnorna.”

Efter att Rose berättat att Korpe var kungens oäkting hade C avbrutit och bett henne berätta mer. Rose hade berättat att Korpes mamma varit en vacker älskarinna till kungen som snabbt fått honom på fall.

Efter det hade C befunnit sig på sitt nya rum för att vila.

Hon räknar nu minuterna som går i sitt huvud. Hon vänder på sig i sängen och tittar mot fönstret igen. Det är nu svart utanför, för svart. Hon ser ingenting. Inga stjärnor, ingen måne, inget ljus. Hon rynkar pannan. Det är mörkare utanför fönstret än vad det är inne i rummet.

Plötsligt ändras mörkret som om det rör på sig. Från ingenstans dyker det upp två gula strimmor i mörkret med tunnare svarta strimmor i mitten. Ögon. Hon rycker till och sätter sig snabbt upp, vilket för med sig en outhärdlig smärta i sidan. Hon hukar sig för smärtan. Som ett blodtörstigt vild djur reagerar varelsen utanför fönstret på denna tillfälliga svaghet genom att slänga sig mot fönstret och väggen. Hon skriker till. Varelsen slänger sig återigen mot väggen och en smal rispa börjar synas i glaset. Hon skriker igen och slänger av sig täcket och springer mot dörren. Den är olåst och hon springer ut i sina nattkläder, samtidigt som hon hör varelsen kasta sig fram igen.

Snabbare än vad som borde vara möjligt springer hon och hon är framme vid träningsplatsen på mindre än en minut. Inte långt bakom sig hör hon det välbekanta morrande ljudet från varelsen och stannar upp. Hon vänder huvudet bakåt som i trans och ser ett moln av mörker stående vid slutet av korridoren.

Det är inte som om mörkret inte har någon form, utan mer som om det har flera former på samma gång. Ena stunden ser det ut som en fullvuxen man, andra som en varg med brinnande ögon. Det skiftar från det ena till det andra så fort att ögonen knappt hinner registrera dets form.

De står stilla och tittar på varandra i ytterligare några sekunder innan varelsen böjer sig fram och tar ett dödligt språng emot henne.

 

*

 

C håller för ögonen och väntar på varelsens anfall med armarna som en sköld framför sig. Ingenting händer. En sekund går. Två, tre, fyr… Så blir hon plötsligt tacklad ner till marken med ett skrik. Hon är säker på att hon ska dö nu. Men istället verkar mörkret bara hålla henne nere. Hon slåss med armar och ben tills de krampar. Hon öppnar ögonen. Hon stirrar in i vad som måste vara mörkrets brinnande ögon. Ett eldfärgat sken mitt i allt det svarta mörkret.

Men så vänjer sig ögonen och hon inser att hon faktiskt tittar in i någonting brinnande. En fackla. Efter några fler sekunder lyckas hon urskilja konturerna av två män. En trycker ner henne mot marken trots att hon inte gör något motstånd längre. En annan står någon meter ifrån henne med en fackla från korridorerna. Hon andas andfått. Hjärtat bankar som trummor i bröstet. Halsen är helt torr av skräck som får henne att hosta.

Hon märker strax att mannen som håller henne nere är Korpe. Hans ansiktsuttryck är neutralt. Hur hade han lyckats skrämma iväg varelsen? Hennes ögon flackar runt på jakt efter besten, men den är borta. Hon sväljer luft och tittar åter på Korpe vars ansikte bara är några centimeter ifrån hennes. Hon säger ingenting utan väntar bara på att hjärtat ska sluta banka så fort. Efter någon minut har hon lugnat ner sig och Korpe kliver av henne, men håller fortfarande fast hennes armar när han hjälper henne resa sig upp.

När hon till slut rest sig upp kan hon ta en närmare titt på sin omgivning. Överallt omkring henne sitter soldater på huk, framåtböjda mot marken för att kunna andas. Hon är på en annan plats. Hon verkar vara precis utanför slottet. En bit ifrån henne ser hon vallgraven med nedfälld fällbrygga. Hundra meter bakom henne börjar skogen. Snön är nästan en meter hög på vissa ställen och har förstörts så mycket att det ser ut som ett slagfält.  

Hennes kläder är helt blöta efter att ha legat i snön så länge och det är en stor öppen yta i snön där hon tacklats ner.

Två soldater i uniform kommer fram till dem. De tittar skrämt och hatfullt mot henne som om hon precis slagit dem i brädspel och sedan klyvt spelbordet med en yxa. Hon betraktar dem fundersamt.

“Vad ska vi göra med henne?” frågar soldaten till vänster.

De tittar mot Korpe. Hon vänder förbryllat huvudet åt honom. Han undviker att se henne i ögonen när han säger:

“För ner henne till fängelsehålorna”.       

Och allt faller ihop.

 

Fortsättning följer i del 4.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Pingback: C: Del 4.
Pingback: C: Del 12
3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
C: Del 12

BERÄTTELSE. På natten är det helt tyst i de fördömdas läger. Cass ligger ner i en hård säng utan kuddar och med bara en tunn filt om sig. På andra sidan tältet står en eldstad som hon tänt timman innan. Elden har redan dött och veden är slut. Hon huttrar …

Berättelser
Noll till Nio (Del 2)

BERÄTTELSE. Dagen släpade förbi som vanligt, det var precis som alla andra dagar. Men synen av annan färg än grått och svart, som Noll sett i nästan sex år, fick Noll att känna sig på ett mycket bättre humör än på länge. Det surrade i hela matsalen, det var lunch. …

Berättelser
C: Del 11

BERÄTTELSE. Finn hade inte berättat att Alster var en aggressor, men det borde hon ha förstått. Med ett rykte som Alster (att vara hänsynslös och krigsgalen), måste man vara en mycket skicklig stridare.      Alster bjuder dem in i sitt tält, som inifrån är uppdelat i två enkla rum. Ett …