Är det normalt? (Del 2)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Samtidigt som jag hade lagt foten över dörrkarmen så ringde det i mobilen. Det var en nära vän till mig som ringde. Hon har varit extremt upptagen på sistone så vi har inte hunnit göra mycket tillsammans. Jag tryckte på grön lur och lyssnade efter en röst.

”S-Sofie är du… är du där?” frågade hon. Hennes röst var darrig, jag hade aldrig hört henne ledsen förut.

”Jag är här, har det hänt något, Vilima?” frågade jag nervöst. Jag var rädd att någonting allvarligt kanske hade hänt henne.

”Alltså, vet du, min pojkvän har varit otrogen!” skrek hon rakt in i micken, som att hon har väntat länge på att göra det. Jag blev lite överrumplad, de har varit tillsammans i ungefär två år.

”Ärligt? Hur fick du reda på det?” frågade jag med ett orolig röst. Hon har hjälpt mig mycket, nu ville jag hjälpa tillbaka.

”H-Han var tillsammans med en tjej igår, jag trodde att de var kompisar men… men sen såg jag dem kyssas skitlänge och liksom…” sa hon men hann inte klart då hennes röst brast ut i gråt. Jag ville krama om henne. Jag stod fortfarande kvar vid hallen med jackan på.

”Lugn, gråt inte, han förtjänar inte någon så bra som du i alla fall.” sa jag och försökte låta övertygande. Jag visste inte riktigt hur det var att ha en kille, det var länge sedan jag hade en.

”T-Tack… När han kom hem igår kväll så var jag på honom o-och det värsta var att han bara sa ‘okej, jag tänkte ändå berätta så, typ hejdå’ och så packade han allting han hade och gick sin väg.” berättade Vilima med hickningar emellanåt.

Jag kände mig väldigt dålig, tänkte om jag berättade hur min dag hade varit så skulle det förstöra ännu mer.

”Jag kan åka till dig om du vill.” sa jag med lite gladare röst. Vi hade inte träffats på länge.

”Nä, jag kan åka till dig, jag ska sälja lägenheten ändå och fortsätta plugga på en sådär skola man får hyra och sånt.” sa hon och gav ifrån sig en lättad suck. Jag log, glad att hon hade lugnat ner sig. Det är ju rätt normalt att bli sådär efter en sådant breakup.

”När tror du att du kommer?” frågade jag. Jag visste inte hur det skulle bli med Kenny heller.

”Nästa vecka tror jag, jag ska bo med min pappa för mamma är utomlands just nu.” sa hon och hennes röst verkade normal igen.

”Okej, krya på dig. Om du ser jäveln igen, ge honom en käftsmäll från mig.” sa jag och skrattade till om idén. Hon skrattade hon också.

”Javisst, han ska få en riktigt jävla snyting. Men jag måste gå nu, tack att vi kunde prata.” sa hon och hennes röst lät glad.

”Samma här. Vi ses då.” sa jag och vi sa hejdå och la på luren. Jag andades ut, nu var det okej igen. Jag tog av mig min jacka, hängde den på kroken och gick in till vardagsrummet. Min svarta katt med vita ränder på ryggen satt som vanligt på soffans kant.

”Hej på dig, Lille Jossan.” sa jag och klappade henne på huvudet. Hon jamade och kröp ihop. Hon är ett år gammal men väldigt intelligent för sin ålder. En gång hade jag lag en godisbit under ett glas med en bok över och försökte se om hon kunde ta det. Till min förvåning slog hon bort boken med tassen och sen lyfte upp glaset med nosen och tag godiset med tungan. Jag gav henne en till godisbit som belöning.

”Vilken dag, först Kenny, sen Vilimas pojkvän eller expojkvän om de nu har gjort slut” sa jag till Jossan, medveten om att hon inte kunde förstå mig till fullo. Det var skönt med sällskap utan prat ibland. Jag gick till köket och värmde mat. Det var sent och jag orkade inte laga maten så det blev lite onyttigt.

När klockan slog nio stängdes elen av. Först fick jag lite panik men sen tänkte jag att det kanske var strömavbrott. Det hade inte hänt förut när jag hade bott här men strömavbrott hände väl då och då. Kanske någon propp var lös eller dåligt väder. Men det var molnfri himmel och solen sken starkt från horisonten. Sedan hände någonting annat konstigt. Någon knackade på min dörr. Var det ägaren? Eller någon som ville sälja? Eller någon som behövde hjälp? Inte många gick och knackade på någon nio på kvällen med strömavbrott. Kanske personen undrade om jag visstenågonting?

Jag gick tvekande mot dörren. Det knackade två gånger till. Jag hade ingen sådant där titthål och att kolla igen i nyckelhålet skulle vara för pinsamt. Jag öppnade efter några sekunder. En lång man med blå kostym och strängt ansikte stod framför mig. Hans mörka ögon kollade ner på mig som att jag vore ett litet barn. Han bar en svart portfölj.

”Är du Sofie Lubernet?” sa mannen kort och högt. Han verkade allvarlig, att döma av hans utseende och attityd.

”Eh… Vad vill du henne?” frågade jag förvirrad och samtidigt misstänksam. Han må vara snygg men det underlättade inte att man gick rakt på en kvinna.

”Jag har affärer med henne, om hon nu är du” sa han utan att ens slita blicken från mig. Hans kalla ögon fick min mage att dra ihop sig. Vadå affärer? Är det här dolda kameran eller något?

”Vadå för affärer? Jag har inte gjort något avtal eller jobb med någon” sa jag och försökte stirra tillbaka mot honom. Han var troligtvis ett huvud längre än mig och hans axlar var breda och muskulösa. Jag skulle inte ha en chans om han försökte attackera.

”Nej, jag har hört att du letar efter ett jobb från min kollega Kenny som du träffade på ett café” sa han och tog ett steg in i min hall. Jag backade, vågade inte säga emot. Han verkade inte vara någon dålig person men sträng var han trots allt. Han tittade runt och för första gången log han.

”Vad fint du har, inte många är som du” sa han och la sin portfölj på golvet och hukade sig ner. Det var konstigt, allt var konstigt just nu. Ingenting var normalt. Kenny berättade aldrig om någonting med att en man skulle knacka på ens dörr klockan nio på kvällen med strömavbrott. Det var fortfarande rätt ljust ute så det gjorde inte så mycket att lamporna inte fungerade. Mannen tog upp ett papper och en svart bläckpenna.

Skriv på.” sa han kort och stirrade in i min själ. Jag ville rygga tillbaka, skrika kanske eller springa förbi honom. Men jag stod stilla.

”Vad är det för papper?” frågade jag, lite hårdare än vad jag kände för. Han suckade, nästan ohörd.

”Antingen tar du jobbet eller inte. Antingen blir du dödad eller så blir du rik” sa han och böjde sig fram så att våra ögon var i samma höjd. Han var lite väl nära va?

”Du skämtar, jag går inte på sånt här” sa jag och korsade mina armar. Hans ansiktsuttryck ändrades inte.

”Som du vill, jag har försökt hjälpa dig” sa han och stoppade ner pappren i portföljen och sedan gick han sin väg utan ett ord till. Jag stod som förstenad. Vad som än hände var det INTE normalt.

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Berättelser
Nästa || 2.3

BERÄTTELSE. Olivia Thomas Lördag 00:23 Lukten av alkohol, diverse droger och intimitet hade gjort syret inne i huset nästintill kvävande, och det var ingen mening med att gå ut eller att ens öppna ett fönster då det under kvällen hade börjat att både regna och blåsa. Jag lutade mig mot …

Berättelser
C: Del 20

BERÄTTELSE. “Jag är ledsen, Cass”. Finns röst är helt fri från skuldkänslorna han påstår sig känna, och det får Cass hud att knottra sig. Han börjar gå mot grottan, men vänder tillbaka när han märker att hon inte följer efter. “Kom igen, Cass”, vädjar han. Cass står kvar på sitt …

Berättelser
Saker som hände: del 1

BERÄTTELSE. Stephanie lutade huvudet mot den varma rutan i pappas bil. Hon andades in den bekanta doften av kaffe och gräs och när hon vände huvudet mot pappa så blev hon inte förvånad över att han hade på sig de slitna grön missfärgade jeansen som han hade när han klippt …