C: Del 9

Berättelser
4

BERÄTTELSE.  

Ljudet av röster som ropar ut olika koder och en larmklocka som ringer, följer henne när huvudet försvinner ner under ytan i kungaborgens vallgrav. Vattnet är kallt och nästan becksvart, om det inte varit för månljuset som sipprar in genom kruset och ger borgmuren ett svagt blått sken. Där ljuset knappt når är det så mörkt att Cass nästan kan föreställa sig konturerna av en nattsvart best. Andan går ur henne och tvingar henne att simma upp till ytan för att andas. När ytan bryts om henne drar hon kraftigt efter luft. Luften är så kall att lungorna fryser i kroppen och huden knottrar sig och gör motstånd. Ovanför hörs röster. Vakter står högt upp på muren och kikar efter henne i det becksvarta vattnet. En ser konturerna av henne och ropar ut: Jag ser henne! Men hon dyker ner innan någon annan hinner se mer. Hon kommer upp flera meter bort och fortsätter simma till land. Några meter till och hon får fast tag om snötäckt mark med dött gräs under som hon grabbar tag i och använder för att dra sig upp.            

När hon tagit sig upp ligger hon stilla på mage i snön medan hennes blöta kläder fryser till is. Hjärtat bankar och hon vet att hon inte kan stanna där länge. Hon tvingar upp sig själv på fötter och halkar i snön. Hon faller ner på låret och tvingas grimasera. Så ställer hon sig upp igen och går raskt mot skogen. När hon känner att hon slutar vingla börjar hon jogga tills hon springer. Skogen öppnar sig för henne samtidigt som ett dussin ryttare väller ut ur borgen. De delar på sig och två kommer åt hennes håll.

Men Finn väntar på henne bakom några träd och när han ser henne komma rider han ut till henne.

Han sträcker fram en handskbeklädd hand och hjälper henne upp i sadeln. Hon andas ut ett moln och Finn rycker i tyglarna. Hästen börjar galoppera in i den mörka skogen.

Medan vinden får hennes blöta orangea hår att fladdra lovar Cass sig själv att hon inte tänker komma tillbaka till detta fängelse igen.

 

*

De rider i timmar. Luften är iskall, sadeln är hård och obekväm och får hennes lår att ömma, men hon klagar inte. När gryningen kommer får de stanna i en träddunge, då hästen ridit nära utbränning under natten. De delar på vattnet Finn har och tillbringar den närmsta timmen åt att vila.

Cass tänker på nattens händelser medan hon lutar sig mot en mossbeklädd sten.

Bara sekunder efter att de båda börjat rida ut i skogen hade kungens soldater fått syn på dem och följt efter. De hade jagat i syfte att döda, med pistoler och gevär laddade. Det hade varit ett under att de inte blivit träffade.    

Efter en stund försvann soldaterna ur sikte, men de hade fortsatt rida.

”Vi är framme till lunch”, säger Finn. Cass öppnar ena ögat och tittar på honom. Finn har hållit sig lugn hela morgonen och knappt haft några frågor till henne. Hon vet att han känner sig besvärad och kanske lite rädd. Hon är själv det.

”Vad kommer hända när vi kommer fram?” frågar hon.

“Jag vet inte”. Han tar en klunk från sin vattenflaska. Samtalet avslutat. Det blir tyst ett tag.

“Hur var jag?” slänger hon ur sig. Finn tittar upp mot henne från sin sittplats.

“Innan allt det här hände, menar jag”. Hennes röst är hes och trött.

“Jag vet vad du menar”, suckar Finn och tänker. “Du var väldigt … isolerad av dig. När du inte sopade folk under mattan i sparringen så höll du dig mest för dig själv. Du är hård och tuff, och ingen oavsett deras rang, kunde få dig att falla”. Finn beskriver henne som ett vapen eller en maskin.

“Men hur var jag som person?” frågar Cass. Finn verkar uppriktigt förvånad över frågan. Han hummar och tänker en stund.

“Du var renhjärtad, rättvis. Du löd ju självklart Alster, precis som alla andra, men du var den enda som jag hört prata om honom med sådan … öppenhet. Som om han inte var någon att räds för”.

“Vem är Alster? Hur är han?”

“Han är vår ledare, så att säga, han fattar alla beslut som gäller “de fördömda”, som folk kallar oss, – vår skicklighet och slughet har fått folk att tro att vi är skickade från djävulen han själv”, Finn skrockar glädjelöst, “Djävulen har fördömt våra själar och satt oss på jorden för att göra hans skitjobb och göra livet svårt för folk. Vi är onda och bränner ner hem och äter människors småbarn”. Finn inser att han har kommit av sig.

“Alster är tuff. Han är en skicklig stridare och en inspirerande talare. Han är rättvis, även om det finns vissa som inte håller med”. Cass måste ha tittat oförstående åt honom. “Ömsint är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva honom”, förtydligar han.

“Är jag med i denna elit?” frågar hon. Finn flinar stort.

“Du är mer eller mindre den skickligaste aspiranten sen Alster, och väl känd”. Han pekar mot henne. “Den där hårfärgen, den säger att du är en ‘aggressor’, ungefär. Du är alltså skicklig i närstrid. Ju starkare färgen är, desto skickligare är man och respekterad av sina likar”.

Cass ser ner på sitt rödorangea hår som lyser som lava i morgonljuset. Så ser hon upp på Finns alltför svarta hår. Det är färgat som den mörka besten som angripit henne i borgen.

“Vad är du?”

“Jag är en spejare kan man säga. Mitt hår ska vara så naturligt färgat så möjligt för att jag ska kunna smälta in bland folk när jag spionerar på personer eller bryter mig in i deras hem. Mitt hår har alltid varit svart, så när jag började som spejare, färgade de det ännu svartare. Vanligt folk lägger ofta inte märke till det, men andra ur eliten gör det”. Finn drar handen genom håret och visar Cass sin rena hand. “Det är en speciell färg. Den har trängt sig in i rötterna och kommer troligen inte försvinna på år. Den mattar och färgen rinner när man tvättar sig, men då stärker vi bara den, efteråt”.

“Vad håller vi på med då, om vi inte bränner ner hus och äter barn?” frågor hon på skoj.

“Vi skipar rättvisa”. Finn säger det så skarpt att han får Cass att sluta le.

“Dödar vi folk?” Finn blir neutral i ansiktet.

“När det behövs”, säger han. Cass känner en klump i halsen.

“Har du dödad någon?” Det är en känslig fråga men hon känner ett behov av att få veta.

“Ett par”, svarar han. Ett par, mer än en, alltså. Så känner hon sig kall i kroppen och slutar andas.

“Ha-har jag dödat någon?” Finn tittar allvarligt på henne.  

“Cass …” börjar han men hon avbryter.

“Har jag dödat någon?” frågar hon och reser sig upp från stenen. Tanken på att ha tagit en persons liv gör henne illamående. Hon stirrar in i Finns mörka bruna ögon. Han ser osäker ut. Han öppnar munnen, stänger den och öppnar den igen.

“Det var ett par män i Eylst, en hamnstad i söder. Sen var de ett halft dussin personer i en annan stad som sålde droger och vapen till farliga människor.

Du är känd i flera andra mindre städer för dråp och medhjälp till såväl kidnappningar och avrättningar”. Finn tystnar men tillägger som en viskning. “Det här året”.  

 

Fortsättning följer del 10.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Pingback: C: Del 10
Pingback: C: Del 12
Pingback: C: Del 13
4 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Nästa || 3.1

BERÄTTELSE. Hayley Smith Lördag 01:03 Det var ett tag sedan Olivia följde efter min söndergråtna syster till övervåningen nu. Eller så var det bara alkoholen i min kropp som fick tre sekunder att verka som en timme. Men eftersom att jag inte hade lust med att joina mina kompisar liggandes …

Berättelser
Matchen – en novell ur Åttologin

BERÄTTELSE. Som vanligt är jag riktigt nervös. Hela laget är det. Vi sitter i omklädningsrummet och väntar på ledarna, ombytta och taggade. Vi har alldeles för många backar med idag vilket betyder att det är stor risk att vi inte får till vårt vanliga spel. Jag sneglar på klockan. 39 …

Berättelser
Eken på skolgården – en novell ur Åttologin

BERÄTTELSE. Jag hör motorsågen på andra sidan av skolgården. För varje dag som gått har ett träd fällts ner och nu är det inte många träd kvar. Det ligger väldigt många träd och grenar på andra sidan skolgården. Nu är jag väldigt orolig att det kommer bli jag. Jag har …