DEBATT En elevs minne är kort, såväl första världskriget som en atoms uppbyggnad tar motorvägen genom öra 1 och ut genom öra 2. Ibland får man nästan känslan av att flera evigheter passerat sedan skolans rutiner bröts upp med kofot och alla elever tvingades gå uppför den moraliskt dödande backen ända upp till den stora entrén. Men idag, fem eller sex veckor senare, har morgonens promenad istället återfått den ständiga känslan av automatik igen. 

Dock, hur automatisk promenaden än ter sig, så finns det vissa störningsmoment. Något som elever i alla årskurser uppfattat som provocerande  är de otaliga ”walks of shame” som vi varje morgon tvingas åskåda. I erfarenhet som elev är det för mig ingenting som förvånar; det är något med de smygande stegen och den hastigt inknappade koden till valvets elektriska lås som påminner lite om salt i färska sår. Att alla lärare dessutom blir så irriterade när elever försöker åka snålskjuts med in är dessutom löjligt; en avstängd ingång borde vara avstängd för alla. Även lärare borde väl ha förstått det nu.

Under dagens intervju med skolans nya rektor Peter Sund uppvisades ett något passivt synsätt på problemet; där menades helt enkelt att alla ska ha klart för sig vilken ingång som gäller. Att vissa faktiskt inte verkar förstått det verkar inte vara något problem. Någon lösning såg inte heller ut att finnas inom synhåll, kanske är det en vink om att både vi elever och skolledningen ska gå vidare.

Det härliga med en demokratisk skolledning är att vi som elever faktiskt har förmågan att förändra hur vår tid på skolan ska se ut; om än småskaligt. Om vi bara samarbetar tillräckligt och vid varje tillfälle, såsom klassråd och elevråden, uttalar våra åsikter om hur förflyttningar genom valvet ska behandlas så kommer någonting att hända. Tillsammans kan vi en gång för alla sätta stopp på lärarnas extra privilegier. Det blir som ett avslut på alla de tidigare debatter om fika i lärarrummen som vi hade på lågstadiet.

En sak som är säker; tills den dag då valvet en gång för alla stängs vägrar jag att låta det gå.

/Vendela van den Brink, elev