KRÖNIKA

Av Nina Hellberg

Tick-tack, tick-tack, tick-tack… Det metalliska ljudet fyller mina öron med sitt ohörbara skrammel och borrar sig in i huvudet. Letar sig fram och placerar sig med en lätt duns i nacken. Den molande värken gör sig påmind igen. Tick-tack, tick-tack. Mina fingertoppar steppar mot bordsskivan. Låt mig få skärma av, låt det för en enda gångs skull vara helt tyst! Tick-tack. Varför ska klockor alltid göra mig så medveten om att jag spiller tid, låter mitt liv passera, utan att göra något meningsfullt av den tid som återstår. Tick-tack. Tick-tack.  Fingrarna trummar vilt mot skivan. Jag vänder frustrerat blad i boken som vilar tungt i knät. Tick-tack. Jag känner hur ögonen sakta börjar glida igen. “Öööhhh”, gäspar jag.

En stark lampa lyser mig i ögonen från andra sidan bordet jag sitter vid. En dov röst ekar i salen; “Nå, var det du som åt upp den sista kakan ur kakburken?” Jag ser mig omkring, men kan inte avgöra varifrån rösten kommer. “Nej. Det var inte jag.” Förvirrad knyter jag händerna i knäet och sväljer. “På så vis. Om du inte tänker tala klarspråk får vi ta till tyngre medel. Hämta in tortyrredskapet.” Ett gällt skrammel hörs och en vagn rullas in. På vagnen ligger något, något som liknar ett stort gökur. Tick-tack. Tick-tack. “Ko-ko! Ko-ko! Ko-ko!” Tick-tack. Tick-tack.  “Snälla, sluta! Jag erkänner, bara ni snälla ser till att det här förskräckliga ljudet upphör!” Plötsligt släcks rummet ner. Det blir svart runt omkring mig. Mörkt, svalt och tyst.

Mina ögonlock glider sakta upp. Jag blinkar och ser mig omkring i rummet. Då blir jag påmind om klockan. Jag reser mig, med viss möda, upp från den varma, sköna fåtöljen och går fram till klockan. Jag lyfter ner den, tar ur batterierna, lägger dem i byrålådan och går och sätter mig igen. Det dröjer inte länge förrän jag åter befinner mig i drömmarnas värld och den här gången, utan någon störande klocka som plikttroget tickar…

… Tick-tack. Tick-tack. Tick-tack…