RECENSION. Boken Med solkiga tassar ger en verklig läsupplevelse och för den som vill läsa någonting lite udda är den här boken en riktig skatt! Det här är min första bok i kategorin ”djur som brevväxlar per mejl” och jag kan helhjärtat rekommendera den. Handlingen är oförutsägbar då djur i många fall är oberäkneliga, samtidigt som de utgår från sina grundläggande behov, vilket i många fall genomsyrar texten.

Av Nina Hellberg

Med solkiga tassar är författad av skådespelerskan Claire Wikholm och journalisten Lena Persson, utgiven av bokförlaget DN den första september år 2000. Boken är en skruvad skildring av två husdjurs försök att stifta bekantskap och bjuder på annorlunda humor, censurerat fågelkvitter och ett och annat magproblem.

Hunden Voffep och katten Felix blir ofrivilligt placerade i samma rum av sina ägare, i hopp om att de ska bli goda vänner. Efter en olycklig incident bestämmer de båda djuren sig för att börja brevväxla. Avvaktande – men nyfiket – gör katten Felix ett försiktigt kontaktförsök som snart kommer leda till en plötslig vänskap mellan katt och hund.

”Du gule! Hör att du mår illa och har ont i magen och kräks. Inget roligt. Jag håller tassar och svans för att du snart blir bättre. Här ute är det sol och fint och många löv, som blåser på ett intressant sätt. Snart kommer flugor och fjärilar och sådant, men det får du väl inte ta om du håller diet. Inte sorkar heller. Äter ni hundar sorkar?”

FELIX är, enligt honom själv, en symfoni i silver och svart. Han bor tillsammans med journalisten Lena och är ytterst vaksam, försiktig och en aning skeptisk till hundar och när de befinner sig i hans närhet. Felix växer som katt, men behåller sitt typiska språkbruk och sin personlighet genom hela boken.

VOFFEP är en snygg, stilig, fager, tjusig, elegant, läcker, ståtlig, tilldragande och ytterst förtjusande faraohund med ståtligt resta öron och guldskimrande päls. Han tillbringar sina dagar i en mjuk hundbädd på nedervåningen i huset. Ofta ligger han och filosoferar över livet, men inte allt för sällan tar hans ihärdiga magsmärtor och tanken på sina icke välformade korvar över hans filosofier. Promenaderna är antingen för långa eller för korta. Går för fort eller på tok för långsamt. Men tack vare ”spännande saker”, som dyker upp lite då och då under promenaderna, kan Voffep tillfredsställa sinabehov genom att lekfullt skälla. Liksom Felix växer Voffep markant under bokens gång. Dock som hund – och inte som katt.

Bokens miljöer har beskrivits ganska simpelt, och jag upplever att författarna inte valt att lägga något större fokus på dem, utan istället på hur djuren reagerar och beter sig i när de vandrar mellan olika miljöer och besöker platser. Detta är något jag verkligen uppskattar då läsaren själv får bilda sig en uppfattning om hur miljöerna skulle kunna se ut – och på så vis ”vara en av bokens författare”.

Om jag dock ska välja en plats i boken som jag dras till lite extra så är det, utan tvekan, träaltanen utanför huset på Felix ena land. Det verkar bara vara så mysigt. Föreställ dig att du sitter där på altanen, solen lyser och inga krav och måsten tynger dig. Tänk att sitta där, med en kopp espresso i handen, några bullar, ett paket Singoalla, tio munkar, kanske ett glas mjölk, ett stort fruktfat med banan, jordgubbar, vindruvor och…  Okej, jag tror poängen är ganska tydlig…

Jag är inte särskilt förtjust i att betygsätta böcker, men om jag ska betygsätta denna på en skala mellan en bok till tio böcker ger jag Med solkiga tassar totalt nio böcker av tio möjliga. Det som skulle kunna höja betyget är väl att boken slutar något tragiskt, utan att avslöja för mycket.

Avslutningsvis så tycker jag att kombinationen av husdjur och miljö spelar i fascinerande samklang och bjuder upp till både spännande tolkningar och funderingar.

KORT OM FÖRFATTARNA

CLAIRE WIKHOLM är en svensk skådespelerska. Jag fick kännedom om henne för första gången efter att ha sett Vi hade i alla fall tur med vädret, en svensk komedi från 1980. I början av december 2008 kom uppföljaren Vi hade i alla fall tur med vädret – igen, en film jag definitivt skulle vilja se. Enligt Wikipedia ska hon fått gestalta starka och ibland även elaka kvinnor, då hon efter många års rökning fått ”kraxig” röst. Hon ska även fått ta emot Teaterförbundets Vilhelm Moberg-stipendium 1971 och Teaterförbundets Daniel Engdahl-stipendium 1980 samt 1995 års LO:s kulturstipendium.

LENA PERSSON var en svensk journalist och författare. Hon avled den 29:e mars 1999, endast 54 år gammal, efter en tids svår sjukdom. Jag har tyvärr inte funnit någon mer information om henne. Varken i boken eller på nätet.

Information om författarna är hämtat ur boken, en artikel från Wikipedia (2017-03-30) samt en artikel från dast.nu (2017-03-30).