C: Del 10

Berättelser
3

BERÄTTELSE. Luften har alltid varit kall utomhus sedan hon vaknade upp i den mörka grottan gömd i skogen, men det har blivit ännu kallare den senaste timmen. Finn’s kropp ger henne en gnutta värme, där de sitter tätt ihop uppe på hästryggen. De har knappt pratat med varandra utan hållit sina tankar för sig själva.

Solen går ner tidigare än dagen före och himlen är mörk redan till middagen.

De har tagit sig mil från kungaborgen under dagen som gått och klättrar upp för en brant bergsluttning i ingenstans. De har inte sett någon by på timmar och för Cass börjar det kännas som att Finn omedvetet fört dem vilse. Men Finn säger ingenting och när de kommer upp för branten förstår Cass varför.

Nedanför dem öppnas en stor rund yta, som en stad. Ett stort läger är uppbyggt av tiotals tält, med plats för minst ett dussin människor styck. De största är sovtält för upp till tjugo pers och de mindre verkar vara privata. Antagligen för “speciella” personer som Alster. Överallt runt tälten, lägereldarna eller olika vattendrag från berget, springer människor runt, både unga och gamla, pratar, skrattar, sparras eller ryktar en häst vid ett av de flera stallen.

Vid flera ställen står vakter utplacerade med glimmande bröstplåtar eller rustning. När de ser Finn och Cass komma följer de dem med blicken, men attackerar inte.

När de till slut når fast och slät mark kliver Finn av hästen, med Cass i släptåg, och börjar leda den mot stallet, ständigt övervakade av misstänksamma vakter.

En flicka med långt råttbrunt hår tittar upp mot dem och springer sedan därifrån i förskräckt fascination. Cass försöker ignorera händelsen men kan inte sluta se sig själv över axeln.

En stallpojke i tonåren kommer fram till dem och tar motvilligt emot tyglarna från Finn med en respektfull nickning. Stallpojken leder in hästen i en box och börjar ta av sadeln och tyglarna och rykta den med en borste.

Finn tittar på henne och nickar mot dörröppningen. Hon följer med honom ut.

När de går in i den mer packade delen av lägret vänds alla blickar mot dem. Skrattet och småpratet tystnar och personer som sparrats avbryter sig för att se efter vad som hänt.

Ingen säger någonting. De verkar alla känna igen både Finn och Cass och de som inte gör de har hört historier om henne eller känner igen hennes status på det lysande orangea håret. Vissa ser rädda ut, andra förvirrade över att hon lever och andra vördnadsfulla eller glada. För Cass är alla bara nya ansikten som sakta smälter ihop i en enda röra.

Den största delen av människorna bär vanligt, ofärgat hår, men den andra delen har hår färgat i olika nyanser av svart, grått och silver. Inget lika starkt som hennes eget.

I folkvimlet lyckas hon bara urskilja tre personer med orangefärgat hår. Två män i tjugo och trettio års åldern och en ung tjej, lite äldre än Cass. Och de ser alla skitarga ut. De möter hennes blick med raseri i ögonen och armarna i kors över bröstet medan de fingrar på sina olika vapen, fastspända i sidorna. Cass kan ser hur tjejens fingrar kliar av lust att greppa tag om det svala handtaget och kan nästan känna på hatet hon känner för henne. Även fast hon inte kan minnas tjejens namn, vet hon att hon är en rival och en fiende.

Finn leder henne längre in i lägret. Förbi fler människor som kommit närmare för att se dem. En av dem är flickan från stallet med det råttfärgade håret. Hon drar i sin mors kläder samtidigt som hon pekar mot Cass och viskar “Jag sa ju att det var hon”, till en ung kvinna som troligen är hennes mamma. Kvinnan säger inget till sin dotter, men hennes stilla och genomträngande blick är riktad mot Cass. Hennes hår är så vinrött och böljande att det liknar forsande blod.

I mitten av lägret står ett stort och kompakt tält, nästan som ett litet hus, med en låsbar dörr och vindskydd i skimrande, mörkblå färg, som skiljer sig från de vanliga grå och svarta tälten. Utanför står två soldater och väntar på dem. Mellan de två soldaterna står en äldre man i sina sena fyrtio eller femtio år. Han är muskulöst byggd men ändå slank och rynkig i sitt nästan triangelliknande ansikte med en smal uppnäsa och rakade kinder. Hans ögon är stint brungula och irisarna små som knappnålshuvuden.

Det brinnande orangea håret är uppsatt i en ståtlig knut. Han ler ett obehagligt leende som blir större och större ju närmare de kommer. De stannar några meter ifrån honom och hans leende får huden att knottra sig på Cass. Hennes instinkter säger åt henne att fly. Att ta sig undan från den här mannen så fort som bara möjligt, innan det är försent, men hon står som fastfrusen i mannens blick.

“Välkommen tillbaka, Aggressor”, säger Alster, de fördömdas ledare.

 

Fortsättning följer i del 11.

 

Emma Nikula

Läs del 1 i C här

Läs del 2 i C här

Läs del 3 i C här

Läs del 4 i C här

Läs del 5 i C här

Läs del 6 i C här

Läs del 7 i C här

Läs del 8 i C här

Läs del 9 i C här

Pingback: C: Del 12
Pingback: C: Del 19
3 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
En väktares regler: Del 3

BERÄTTELSER. Del 3:     ”Väktarens resa kommer att fortsätta. Den kommer ej bli enkel. Men hon, den enda, kommer att klara det.”     Saga vaknar med en skarp värk i huvudet. Hon sätter sig yrvaket upp och väktarboken faller från hennes ansikte. Att ligga på rygg och läsa …

Berättelser
C:2 Del 9 Nicolas

BERÄTTELSER. Del 9.   “Jag lovar att jag ska hitta honom. Och jag ska döda honom”.   “Tack för skjutsen”. Jag hoppar av hövagnen och borstar bort fastklistrade halmstrån från byxorna.   “Ingen orsak. -Är du säker på att du kommer klara dig själv?” frågar bonden och tittar bort mot …

Berättelser
1
Inte som alla andra: del 5

BERÄTTELSE. Ingen av testen funkar. Inte ens mat-testet fungerade. Jag börjar bli trött på det här. Jag försökte till och med på höstlovet. Jag vet fortfarande inte om jag ska prata med de på ungdomsmottagningen. Jag är för feg. De kanske tror att jag hittar på eller något, och mamma …