KRÖNIKA. I Sverige slutade homosexualitet anses vara en sjukdom enligt lag 1979. 2009 blev det lagligt i Sverige med samkönade äktenskap. Idag, 2017, är det trots det ännu inte accepterat av alla att få vara den man är och älska den man vill. Ska det behöva vara en önskedröm att leva i ett samhälle där alla värderas lika oavsett sexuell läggning?

Jag sitter på lektion. Fyra killar i min klass sitter två bord bort och diskuterar högt. Notera högt. “Alltså, jag har ju inget emot bögar, men jag skulle aldrig låta min son vara bög.” De skrattar och den ena efter den andra instämmer och kommentarer som “Skulle skicka iväg honom om han var det, man vill ju inte skämmas” och “Skulle inte vilja att min son blev mobbad liksom” följer efter. Samtidigt är de väldigt noga med att mellan varje mening säga, “Men jag har ju inget emot bögar.”

Jag blir inte ens förvånad över det jag hör.  

Jag blir inte förvånad över att fyra killar i 15-årsåldern uttrycker sig homofobiskt. Jag blir inte förvånad av att höra bögskämt. Jag blir inte förvånad över att höra en högljudd diskussion om homosexualitet där personerna inte ens skäms över sina inskränkta åsikter.

Jag blir äcklad av deras dubbelmoral, den är så tydlig. Sorgligt nog är jag osäker på om de ens själva inser hur sjukt det låter. De sitter och påstår att de inte skulle tillåta deras egna barn, de människor i världen en förälder älskar mest, att vara den person den är. Som att de ärligt tror att de skyddar sina framtida barn genom att tvinga dem vara något de inte är. Samtidigt säger de att de inte har något emot homosexualitet. Fullkomligt orimligt efter det de tidigare suttit och sagt. Det är som att de absolut inte vill förknippas med ordet homosexuell fast de påstår att det inte tycker att det är fel.

Man kan inte skylla på att de är för unga för att förstå, för det finns så många unga som just förstår. Unga människor som förstår mer än vuxna och som för kampen om rätten att älska vem man vill framåt.

Jag funderar på hur man kan värdera människor olika på grund av något man föds med, något som man inte kan rå för. Att man kan tycka att en person förtjänar att älskas mer om den är född med den läggning som följer normen, dvs. heterosexualitet. Jag syftar inte bara på de idioter  i min klass som tydligt visar att de tycker homosexuella inte har samma värde som övriga, utan alla dem i vårt samhälle som varje dag bidrar till att homofobin aldrig tar slut.

Vad får ens en människa att få dessa värderingar? Eller är det bara en sjuk fasad för att inte hamna utanför?

Det förvånar mig inte heller att diskussionen jag lyssnar på är mellan killar. När jag själv möter homofobi i min vardag är det oftast från män, både unga och gamla. Många av dem drar bögskämt dagligen och använder bög som skällsord. De är så rädda att själva bli ihopkopplade med det att de tar avstånd genom att sätta en negativ klang på ordet – bara för att se till att alla förstår att de själva är hetero. Men precis som skolexemplet från min klass påstår de ändå ofta att de inte är emot homosexuella. De tror att de kan undvika konfrontation från båda sidor genom att ge dubbla åsikter. Det är inte så det funkar.

Många män idag, precis som förr, är så förskräckligt rädda för att kopplas ihop med något som samhället klassar som feminint. Homosexualitet är en av de sakerna. Även det är en väldig missuppfattning eftersom orden verkligen inte är synonymer.

Rädslan för att inte vara den där machomannen som man ska vara enligt normen bland killar gör att de medvetet säger dessa saker och därmed fortsätter sprida åsikterna vidare till nästkommande generationer. Oavsett om man innerst inne har dessa värderingar eller om man är så svag att man fallit för grupptrycket angående denna fråga bidrar man exakt lika mycket till förtrycket och att förtrycket fortsätter.

I denna värld präglad av machokultur måste de glömt att det bakom stämpeln homosexuell är en människa. En enskild individ som lever sitt liv precis som alla andra. En person som har exakt samma rättigheter som vem som helst. Men en människa som många gånger växt upp med en rädsla, själväckel och en känsla av att man är fel på det sätt man är. Hur tror du själv det känns att varje dag höra och få bekräftat att man inte passar in på grund av något man inte kan påverka?

En undersökning som Mucf gjort, en statlig myndighet som bla.a jobbar med ungdomsfrågor, visar att 65% av alla unga homosexuella och bi-sexuella kvinnor och 48% av de män i samma kategori någon gång bemötts kränkande på grund av deras läggning.

Många homosexuella vågar kanske aldrig ens berätta om sin läggning på grund av just rädsla för de reaktioner som kan komma från både föräldrar, vänner och samhället i stort. Starka reaktioner som följer från de som inte vill låta alla leva sina liv utan att behöva låtsas vara något man inte är och inte få älska den man älskar.

“Hör ni inte hur sjukt det ni säger låter?” frågar jag. De kollar först snett på mig. Sen kollar de på varandra, och skrattar.

Sofia Isacsson

Foto: Kurt Löwenstein Education Center. Beskrivning: ”Put Sexism, Rascism and Homopfhobia in the trash”