KRÖNIKA. Föreställ dig själv, uppväxt med miljontals andra som inte anses vara värda någonting. Du tvingas leva på en liten yta. Oftast inte större än tre kvadratmeter. Du är inte ensam, du blir knuffad och klämd tills livsglädjen i dina ögon försvinner och övergår till ett enda stort mörker. Varje dag får du mat, men inte den du vill ha. Du får maten som ska göra dig stor och tjock, eftersom de vill det. När du är utmattad från en lång dag tvingas du gå med röda märken på ryggen, för du har blivit slagen.

Snart är det dags att åka dit, dit där allt är över. Men det är inget lyckligt slut. Förvirrad från giftiga gaser ser du dina bröder och systrar mördas framför dina ögon. Men det kommer inte stå en dödsannons i morgondagens tidning. För ingen bryr sig. Du är en namnlös gris. Allt du är för mördarna är ett nummer som bestämmer när du ska lämna jorden och få serva de som vill äta ditt kött och blod.

I vår männsiskovärld hade en mordutredning varit en självklarhet, men nej…inte här. Enligt reglerna anses detta vara 100 % okej. Människor ska äta djur, och djuren är inte lika mycket värda. Att detta är fakta får mig att sjunka ner i marken av skam. Det här får mig att föredra sinneslagsetik hundra gånger om, regeletik respektive konsekvensetik är sjukt egoistiskt i en situation som denna! Det gynnar bara oss! Hur kan människor utsätta djur för detta? Har människor ingen empati? Oskyldiga, älskade djur.

Jag drar ofta liknelser mellan dagens industri och andra världskriget. Skrattad i ansiktet kan jag bli, men jag vet att jag inte flyr från sanningen. I den här krönikan pratar jag om hur vi dödar djur för att äta dem, men det finns så många andra sätt vi utnyttjar dem på också : Kosmetika, djurparker, cirkus, päls, skinn, underhållning… Under andra världskriget skedde något som inte fick ske, förintelsen. Folk som var annorlunda utnyttjades brutalt av de som hade mer makt än dom. Judar, homosexuella, funktionsnedsatta, politiskt oliktänkande, folk med glasögon? Alla dessa fick möta döden, inte på grund av att de hade gjort något, utan för att de var som de var. Det var inte förrän efter allt var försent som folk började sörja och förstå vad som verkligen hänt. Jag hoppas att det är så vi kommer säga om den eviga förintelsen av djur i framtiden.

När jag först öppnade ögonen för detta var jag 14 år. Men i hela mitt liv har jag alltid gått med en gnagande känsla av att det här är fel. Jag ville aldrig se det råa köttet  som skars upp inför kvällens middag, jag ville inte se veterinärprogram på tv. Även om de hjälpte djuren såg jag bara deras ovisshet i ögonen. De var rädda.

När jag säger att jag ofta äter vegansk mat möts jag av så förvånande ansiktsuttryck att man skulle kunna tro att ett mord har skett! Eller.. det har det ju. Och jag vill inte äta offret.

“Hur kan du klara dig??”

“Vi har alltid ätit djur, varför ändra på det nu?”

“Djur har inga känslor?”

“Men lille vän, var ska du få proteinet från?”

Okej jag bryter bubblan, det spelar ingen roll om du äter kött eller bönor. En tallrik med vegansk mat kan innehålla precis lika mycket protein som en tallrik med kött. Proteinet är viktigt, inte vilken mat.

Om jag ställer två tallrikar framför dig. Båda har 40 gram protein. Den ena tallriken har behövt ta ett oskyldigt liv, släppt ut en hel del avgaser, är hotande för din hälsa och du är en av de konservatister som står för uttrycket “Så har det alltid varit, och ska även fortsätta”. Om du väljer den andra tallriken står du för rättigheter mellan alla levande individer med förmågan att känna, du månar för din egen hälsa, du tänker på miljön och du tar inte ett oskyldigt liv.

Enligt mina värderingar är det sistnämnda rätt! Spelar smaken verkligen roll i en sådan situation? Vad är viktigast, det du tycker är gott eller någons liv?

Idag dödar vi fler djur på en dag än vad vi gjorde på ett ÅR för hundra år sedan. Djur lever endast för att dö i det här samhället.

Kor utnyttjas för sin mjölk och sitt kött. Något de flesta inte tänker på är att det krävs en kalv för att få mjölk. Många tror att mjölk är något som kor har hela livet. Men jag kan inte skälla ut dom, eftersom jag trodde samma sak. Det är så det framställs i media. Kossorna blir ofrivilligt dräktiga och bär på en kalv i nio månader för att sedan bli helt ensam igen. Kalven eller kalvarna förs iväg, och kvigan ska nu tjäna människorna med sin mjölk. Eller var det inte kalvens mjölk?

I grisarnas lada sker samma skönhetshets som hos oss, människorna bestämmer hur den allra finaste grisen ska se ut. Stor. Därför matas grisar med mycket foder anpassat för att muskler och fett ska växa. Samtidigt trängs de på trånga ytor och får nästan aldrig se solljus.  Hur många gånger har du sett grisar utomhus? Jag har gjort det en gång.

Precis samma sker i kycklingindustrin, efter dagar av matning är kroppen så tung att fåglarna inte kan hålla sig uppe på sina egna ben.

Fiskarna, som många gånger inte ens anses som djur. Dödas så som vi skulle dränka en hundvalp. Fisken tas upp ur vattnet, därefter skärs magen upp med en sylvass kniv samtidigt som fisken sprattlar för sitt liv. Den mest hänsynslösa metoden av alla.

Videos av alla dessa scenarion har fastnat på min näthinna, för jag har inte bara hört, utan också sett.

Det finns bevis! Detta är inte propaganda, detta sker nu. Exakt nu i denna sekund offrar en oskyldig individ för att tjäna dig och mig. Visst finns det ekologisk mat från köttindustrin? Men hur galet är det inte att säga “Hon är död nu, men hon hade det åtminstone bra medan hon levde?”

Djur är vänner, inte mat!

Så, föreställ dig själv. Hur skulle du må?

Ebba Castegren Strömberg

Foto: Wikimedia Commons; ”Chickens in industrial coop”