SKOLFRÅGOR.

Jag heter Amanda, jag är 15 år och har dyslexi. Jag har sedan jag har lärt mig skriva och läsa hört folk säga att det är något problem med mig. Jag lärde mig inte att läsa eller skriva lika fort som alla andra. Jag har trott att jag har varit dum i huvudet. Att det är ett problem med mig för att jag inte kan läsa eller skriva. Jag lärde mig väldigt sent att läsa och skriva och har haft det jobbigt att lära mig.

Ända sedan 3:an så har jag fått specialhjälp. När jag gick i 3:an så gjorde vi en dyslexiutredning som inte blev slutförd. Den delen av utredningen vi gjorde visade starkt på att jag hade dyslexi. Resten av mellanstadiet var jobbigt jag kunde inte läsa lika fort som alla andra. Att skriva har gått bättre än att läsa, det är iallafall min personliga åsikt. Jag har aldrig haft problem med att prata. I mellanstadiet blev jag också mobbad och det sänkte min självkänsla väldigt mycket. När jag slutade 6:an så var min utredning fortfarande inte slutförd och vi fick papper på att jag troligtvis hade dyslexi men att papperna inte hade skickats in.

Jag började 7:an. Nya lärare, nya elever. Jag kunde inte säga att jag hade dyslexi. Eller det var väl typ i 7:an jag verkligen fick reda på vad dyslexi var. Jag tyckte det var jobbigt att läsa högt och har alltid tyckt det. Det kändes som att alla dömde mig och eftersom det var en ny klass där jag endast kände ett par stycken så var det ännu jobbigare. Jag fick inte gå till någon speciallärare eftersom min gamla speciallärare inte lämnat över några papper.

Min svenska lärare som jag hade i 7:an tyckte till en början att jag inte behövde det men i slutet av 7:an så fick jag gå till en speciallärare på skolan. Jag fick lära mig flera stycken hjälpmedel och vi gjorde även om alla tester och skickade in min utredning till resursteamet. Jag fick lära mig ännu mer där och i slutet av 8:an så fick jag min diagnos. Nu går jag i 9:an och ska snart ha nationella prov och jag känner ju att det ska bli jobbigt, men jag vet att jag kommer få den hjälpen jag har rätt till.

Jag har alltid trott att det är något fel på mig och att jag aldrig kommer bli något för att jag har dyslexi. Men nu vet jag att jag kan jag är inte alls dum i huvudet för att jag har dyslexi. Min farbror har dyslexi och jag skulle aldrig ha tänkt på det om han inte skulle ha sagt det till mig. Jag var med i toleransprojektet samma tid som jag fick min diagnos och fick då reda på att en av ledarna också hade dyslexi vilket jag inte skulle trott innan. Dom har fått mig känna mig säker att jag kan bli något även fast jag har dyslexi.

Amanda Bergström

Bild: Jesper Sehested, Etlivsomordblind.dk