KRÖNIKA. Jag har en tidning framför mig och granskar omslaget. Som alla, dras jag till den största rubriken som idag lyder, “Skola ställer in utflykt av rädsla för varg”.

Efter att ha konstaterat att skolan kommer att ställa in sin utflykt utan anledning, ser jag de mindre rubrikerna.

Längst ner i vänstra hörnet står den lilla rubriken “200 döda i bombdåd”

Idag lever vi i ett samhälle där obetydliga saker får mer uppmärksamhet än faktiska nyheter som skulle behöva nå ut till allmänheten. Det krävs  att man är källkritisk för att kunna se problemen i mediernas prioriteringar av nyheter, och vad som är ännu svårare, att se den rasism som ofta spelar in i medier.
Kanske är det här helt nytt för dig, du rynkar pannan och undrar vad som ska komma härnäst, eller så har du tänkt på det. Kanske har du känt orättvisan och diskrimineringen i nyhetsförmedlingen.

Så om du inte känner den där känslan, här kommer den hårda faktan om hur rasistiska våra så förlitliga medier är:

Tamir Rice: Brutalt skjuten och dödad av polis. 14 år.
“Tamir Rices pappa har historik av våld i hemmet” lyder rubrikerna.

Walter Scott: obeväpnad,  skjuten 6 gånger av polisofficer.
“Walter Scott hade underlag för att bli arresterad”.

John Crawford: obeväpnad, skjuten och dödad av polisofficer.
Rubrikerna nämner att John Crawford hade cannabis i sitt system.

Victim shaming kallas det, att skylla på offret.
För att få perspektiv på det hela, här kommer vad som kallas att sympatisera med mördaren:

2014 mördade Elliot Rodger 6 personer och skadade 14 stycken innan han begick självmord.
I medier beskrivs han som snäll, trevlig och en gentleman.

Och vad undrar du nu är kopplingen mellan dessa nyheter? Jo, det konkreta svaret. Alla offer är svarta och mördaren är vit.

Mitt hjärta splittras i tusentals bitar.
Hur frågar jag mig, är det möjligt, att jag lever i 2017 och våra stora nyhetssidor är rasistiska.

Hur kan det vara så inpräntat att man inte reagerar på det som skrivs.
Hur kan man vara så respektlös att man skyller offrets död på deras historia.
Hur kan mördare porträtteras som en gentleman, visas med en bild som missleder läsaren.
Hur kan offret porträtteras med ett passfoto.  

Jag är arg. Så otroligt arg. Och jag är rädd.

Jag är rädd för hur mycket det här påverkar de som läser nyheterna. Jag är rädd för hur lätt det är att se det som medierna propagerar, att personer som har en annan hudfärg än vit förtjänar att presenteras som farlig och skyldig till sin död. Jag är rädd för att man obemärkt kan skriva så respektlöst om en medmänniska.

Jag är rädd att jag och alla andra ska låta det passera, utan att agera.

Att mina vänner och familj av annan färg och etnicitet ska bli beskrivna och diskriminerade av  medier.

Jag är arg, ledsen och desperat letande efter lösningar.

Men det här vet jag: Jag är priviligerad. Jag kommer att ha oändliga förmåner i mitt liv.
Jag vet också det här: Jag kan aktivt välja att inte försöka ändra på den orättvisan som finns. Jag kan gå vidare med mitt liv, vara egoistisk och inte försöka se bortom mig själv.

Och jag vet det här: jag kommer använda mitt privilegium på det enda rätta sättet, att säga det som andra inte kan eller vill.
Då kan vi se en förändring.

Jag kollar ner i tidningen.
Den största rubriken lyder: 200 döda i bombdåd.
Jag ser efter nästa stora rubrik.
Den lyder: 14 åriga Tamir Rice brutalt mördad. Polis döms för hatbrott och får livstids fängelse.

Min blick glider längst ner i det vänstra hörnets notis, “Skola ställer in utflykt av rädsla för varg”.

Moa Jakobsson Kullberg

Bild: https://www.flickr.com/photos/62693815@N03/6277208708