KRÖNIKA. Jag står här på den grekiska ön som har blivit en symbol för flyktingkrisen. På ön Lesbos passerade hundratusentals människor under en kort tid och här har flera tusentals frivilliga hjälpare blivit ärrade för livet för det arbete de har utfört här. Att se så tragiska saker dag in och dag ut. Att ändå fortsätta för att vilja hjälpa och räcka till. Att veta att ännu en människa fått en andra chans. Att inte tillhöra den skara som bara ser och inte rör.

Igår kväll när jag landade på flygplatsen såg man havet mot Turkiet som ligger på andra sidan och det fanns inte heller en båt i sikte. Sedan några dagar har Turkiet tydligen nu plötsligt stenhård kontroll på sina gränser. Och det är hård koll på varför du är i landet.

Men nästan 10000 flyktingar är fortfarande inlåsta här bakom rader av höga taggtrådsstängsel. Grekiska flyktinganläggningar är överfulla men EU har bestämt sig för att människorna ska hållas här för att sedan deporteras tillbaka till Turkiet. Så massor av barnfamiljer och andra människor är inlåsta här. Jag tog en taxi till lägren i går och fick en klump i magen av att se flyktingfamiljer och små barn vandra längs vägen utan skor och trasiga kläder. Inlåsta i över en månad bakom taggtrådsstängsel i väntan på att förhoppningsvis få uppehållstillstånd.

Det startade i juli 1938 då den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt tog initiativet till konferensen i Frankrike. Totalt 32 länder deltog för att diskutera framtiden för judar som flydde från Tyskland och Österrike. Frågan var om några länder var beredda att ta emot fler judiska flyktingar. Men svaret på den frågan var ett nej. Nästan inga länder ville ta emot flyktingarna. Vi ser än idag att många länder inte vill ta emot flyktingar för det är är för mycket att göra och för stora kostnader.

EU-ländernas moral och etik har ifrågasatts nu med avtalet med Turkiet om att dom ska skicka tillbaka migranter till deras hemland. Och att Europa betalar för detta, alltså att dom minskar på flyktingmottagandet. Är det helt enkelt ett etiskt misslyckande med konsekvensen att EU:s regeringar bara blundar för det enorma problemet vi har i världen.’’Alla vill se men ingen vill röra’’

Det är rädslan som styr nu i världen. Särskilt Tyskland och andra EU-länder har nästintill panik att sommaren 2016 ska upprepa sig med dom okontrollerade migrationsströmmarna som aldrig tycktes stanna. Dom är rädda att dom inte kommer ha plats till sitt eget folk i länderna om dom tar in så mycket folk som dom gjorde i somras.

Och nu står jag här på den lilla ön Lesbos i Grekland och tänker för mig själv hur världen kommer se ut om kanske fem år om det fortsätter så här med att så mycket folk behöver fly sina länder och att många EU-länder väljer att blunda för problemet. Och 10000 kanske inte låter som en så stor siffra men när man ser 10000 flyktingar utan hopp i deras ögon förstår man hur mycket det egentligen är. Som sagt ‘’Alla vill se men ingen vill röra’’. Vem vill du vara?

Ludwig Bredberg