Jag finns inte.

Krönika
2

KRÖNIKA. Jag är ickebinär, vi kan börja med det. Jag är ickebinär. Jag identifierar mig inte som det, jag är det. Det är bara så det är, och jag kan inte göra så mycket åt det.

Första gången jag lärde mig att det fanns andra kön än kille och tjej var jag nio. Jag kommer ihåg att det stod om någon i en bok som inte visste om hen var kille eller tjej, och jag kände att det var jag. Jag visste precis hur den personen kände och när jag fortsatte läsa såg jag att det fanns ett speciellt pronomen om man var så, nämligen hen.

För ett år sedan fick jag reda på att de i Amerika använde they/them som ickebinära pronomen. Jag träffade även vissa som använde they/them som sin pronomen.

För några månader sedan upptäckte jag att man kan använda den som ett pronomen också. Det var på ett läger och den som ledde lägret är ickebinär och använder pronomen den. Jag hade alltid tyckt att hen var lite för feminint för mig, så jag började använda pronomen den. Jag var så himla glad över att äntligen ha hittat en pronomen som passade mig, och någon annan som jag. Men all den glädjen försvann när jag kom hem. När jag berättat för mina föräldrar sa mamma ”Men ni har ju redan hen” och fortsatte ändå att kalla mig hon.

Några dagar senare kom jag ut till mina bästa vänner. Tre av dom använde mitt pronomen och den fjärde glömde helt bort det. Jag började rätta lärare när dem använde fel pronomen, men bara tyst så att ingen hörde.

Min mamma hade börjat retas över att jag var ickebinär och sa att hon fortfarande kommer prata om mig som om jag var en tjej. Det här gjorde mig väldigt ledsen och jag var ganska deprimerad över det ett tag.

En dag i klassrummet rättade jag en klasskamrat när den använde fel pronomen och det jag fick tillbaka var en kommentar om att det inte går och att sånt inte finns.

Jag kom ut till ännu en kompis några dagar senare och nu kallar hon mig ofta ”den” istället för mitt namn. Hon använder rätt pronomen ibland, men glömmer oftast bort.

Just nu har jag bara tre kompisar som är okej med det här och rättar andra när de säger fel. Jag skulle säga att de är de ända som faktiskt får mig att känna som att jag betyder något. Jag har lärt mig att komma över det min mamma gör, men jag kan inte längre se på henne likadant som jag alltid gjort.

Det intrycket jag har fått nästan varenda gång jag kommer ut är att jag är konstig, att jag inte finns eller så blir jag något som andra kan reta.

Jag finns inte.

 

Tyra Öqvist

Bild: Pixabay

Tyris DU FINNS visst!!!!!! Säg eller skriv inte att du inte finns. Du är modig som vågar att vara nått annat än Tjej eller Kille. du äger<3

Det är klart du finns, Tyra! Och du sätter fingret på en väldigt viktig fråga. Säkert är det många som går omkring och tänker som du men inte riktigt har modet eller språket att uttrycka det. Det har du!

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Krönika
Markägarnas värsta fiende hissar vit flagg!

KRÖNIKA. Nu nalkas våren, solen gör det den borde och den stora delen av vår befolkning som är pollenallergiker får sin årliga dos av rampljus. Just som jag skriver detta behöver behöver jag ducka för trötta humlor som kommer farande. För mig betyder det bara en sak, det är dags …

Krönika
Coronaviruset från yngres perspektiv

KRÖNIKA. I början skämtade jag om det men nu är det på riktigt, jag pratar om covid-19 även kallat coronaviruset. När jag först hörde talas om covid-19 så var jag inne och scrollade på Instagram när jag då fick upp en video när en person skämtade om det eftersom det …

Krönika
Sociala medier

KRÖNIKA. Det är bara ett klick sen är jag inne på den plattformen där alla kan skriva till mig, där alla kan se min fritid och mina selfies. Det enda jag ser på Instagram just nu är botoxfyllda läppar, influencers som står och putar med rumpan samtidigt som dom gör …