En väktares regler: Del 4

Berättelser

BERÄTTELSER.

Del 4


”När hon möter mörkret första gången får hon inte ge upp. Hon måste fortsätta.”



Saga sitter och bläddrar i väktarboken. Hon hittar ingenting användbart och stänger suckande igen boken. Slöjan hade vägrat släppa förbi henne och till slut hade hon gått hem igen.

Någonting knackar på hennes fönster och hon rycker till. Blicken fästs direkt mot fönstret på andra sidan sovrummet. Hon sitter stilla och lyssnar efter ljud. Ingenting. Kanske hörde hon bara fel, det betydde säkert ingenting.

Saga öppnar boken igen, bläddrar planlöst mellan de spröda sidorna. Ljudet låter igen. Den här gången reser Saga på sig och går fram till fönstret. Det är för mörkt ute för att hon tydligt ska kunna se någonting. Saga öppnar fönstret och sträcker ut huvudet. Någonting hårt träffar henne i pannan. Saga rycker till och tittar sig omkring. Nedanför fönstret, i skydd av en lönn, står Finn. Saga vet inte om hon ska bli arg eller glad av att se honom.

”Aaaj, se dig för”, säger hon till honom.

Finn kommer närmare fönstret och när han står ända invid husväggen säger han, ”Kom.”

Saga vill invända att de ska spela efter hennes regler för en gångs skull men drar istället på sig sina skor, som står i ett hörn, och en svart luvtröja.

Hon slänger ena benet över fönsterkarmen. Tittar ner. Det är långt till marken från andra våningen. Hon vänder sig smidigt runt och tar tag i stupröret precis utanför hennes fönster. Med ett grepp kring stupröret stänger hon försiktigt igen fönstret och glider smidigt ner på marken till Finn.

”Så nu kommer du”, säger hon bittert med armarna i kors.

Finn svarar inte. Istället börjar han gå bort från huset. Han vinkar nonchalant med handen åt henne att följa med.

Ilskan kokar i Saga. Tror han att han bara kan komma och gå som han vill och bete sig så där när han väl dyker upp. Men hon kan inget annat än att följa med honom in i mörkret.

”Om du vill att jag ska följa med så får du lov att berätta vad som händer”, säger hon och griper tag kring hans arm. ”Snacka.”

Finn stannar, suckar.

”Det är kaos”, säger han kort. ”Vi måste ta oss bortom gränslandet.”

”Så nu är jag inbjuden dit”, spottar Saga ur sig, men innerst inne vill hon verkligen ta sig bortom gränslandet. ”Okej då, visa mig bara dit om ni nu är så desperata efter min hjälp.”

Det ser ut som att Finn tänker säga någonting men ångrar sig. Istället börjar han gå och Saga följer efter. Han verkar veta exakt vart han ska och går med raska steg genom skogen. Saga, som inte ser ett dugg, snubblar efter honom.

Efter en lång stunds famlande i mörkret kommer de plötsligt fram till platsen där Saga befann sig tidigare, där hon sett flickan. Finn vänder sig om och kliar sig på hakan. Tvekar.

”Okej, ta min hand”, säger hon och sträcker fram handen mot henne.

”Vad … varför?”

”För att vanliga som du inte kan ta sig igenom annars. Bara gör det”, säger han trött och Saga grabbar snabbt tag i hans hand.

Finn tar ett steg framåt och igenom slöjan och Saga följer efter honom, fortfarande hållande i hans hand. Hon känner en obehaglig slemmig känsla i hela kroppen då hon glider igenom slöjan och ut på andra sidan.

Platsen som hon nu kommit till är ingenting som hon tidigare sett. Det är ljust och varmt, inte som den världen hon precis lämnat bakom sig. Alla färgerna är klara och ett idylliskt landskap breder ut sig.

”Vänta bara tills du får se vad de har gjort”, säger Finn när han ser Sagas förundrade min.

Han börjar dra med sig henne nerför kullen som de klivit ut på. Hon tittar sig omkring på omgivningen hon passerar. Sakta, sakta verkar det som färgen som innan varit så klar sugs ur allting och när hon kommit en bit är allting bara grått.

De går genom en stad som är helt öde. Ingen själ syns till. Saga tycker sig skymta flera par skräckslagna ögon som tittar på henne från olika mörka vrår eller genom fönster på, utifrån sett, tomma hus.

”Vad har hänt?” frågar Saga.

”Ssscchh”, väser Finn och drar med henne längre fram på kullerstensgatan de går på.

En gammal man kommer vaggande över vägen. Han ser sliten och grå ut, bräcklig. När han får syn på Finn vidgas hans blåa, vattniga ögon.

”Ädle riddare”, säger han med torr röst. ”Du … du…” Han svamlar.

”Du måste ta skydd”, säger Finn och griper tag om den gamle mannens axel.

Ett skri ekar genom tystnaden och Saga tittar instinktivt upp mot himmelen. Finns ögon vidgas i skräck när han tittar åt samma håll.

”Vi måste ta skydd”, säger han kort och drar med sig både Saga och den gamle mannen mot ett övergivet litet skjul.

Han motar in dem där men stänger inte dörren. Istället står han i dörröppningen och tittar ut mot himmelen. Skriet ekar genom de tomma gatorna igen och vingslag hörs i närheten. Saga trycker in sig i dörröppningen hon med för att se vad det är som Finn ser.

Vad som tonar upp sig på himmelen är groteskt. Först tror Saga att det är en enorm örn. Men när den störtdyker mot marken ser hon att det är någonting helt annat. Hela varelsen är risig, det ser ut som att den precis varit med i strid, och förlorat. Vingarna har stora hål och Saga kan inte förstå hur den håller sig i luften. Ansiktet saknar skinn och fjädrar och är bara skelett. Ögonen är röda, det kan hon se på långt håll.

”Vad är det där?” viskar hon.

”Sscchh.”

”Vi kommer att dö. VI KOMMER ALLA ATT DÖ!” ropar mannen bakom dem. Hans ögon är vilt uppspärrade i ett skräckslagen min.

”Du måste vara tyst”, säger Finn. Han vänder sig ut igen och tittar på varelsen som cirklar i luften.

”VI ÄR DÖMDA TILL OMEDELBAR DÖD!” gastar mannen för full hals och tar sig för hjärtat.

Saga försöker få tyst på den gamle. Hon gissar på att varelsen där ute kan höra dem, eller i alla fall kommer att göra det om mannen inte blir tyst snart.

”Du måste vara tyst”, säger Saga då hon försiktigt närmar sig mannen.

”VI KOMMER…”, börjar han.

Saga gör en snabb rörelse och drar mannens arm bakom hans rygg, samtidigt som hon sätter handen över hans mun. Hon hör hur Finn drar efter andan och vänder sig om för att se vad det är som han upptäckt. Varelsens röda ögon har sökt sig till deras gömställe och har siktet inställt på dem. Monsterfågeln gör en störtdykning rakt mot dem.


Fortsättning i del 4


Kerstin Hillebäck

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
En väktares regler: Del 6

BERÄTTELSER. Del 6: TVÅ ÅR TIDIGARE Saga vandrar planlöst runt på skolgården. Kragen är uppdragen långt över öronen och axlarna slokar. Händerna är instoppade i jackfickorna men hon fryser ändå. Saga blickar gång på gång på den stora lysande klockan på skolans vägg. En kvart kvar tills det ringer in …

Berättelser
Blodtörstiga enhörningar

KÅSERI. I brist av ett bättre samtalsämne frågade jag min vän om enhörningar existerade eller inte. Han sa nej. När jag frågade honom varför han tänkte så sa han: “Har du något bevis på att de existerar?” Jag sa att jag inte hade det. Gick hem och tänkte på enhörningar. …

Berättelser
Definitivt inte en stalker

KÅSERI. Jag är 13 år, gillar musik och är absolut ingen stalker. Jag går på vägen. Ett steg efter det andra. Händerna i fickorna och blicken rakt fram. Det är kallt, idiotiskt av mig att ta en så tunn jacka, det är ju fortfarande vinter. Gympadojorna värmer mina fötter lite …