C:2 Del 11 Hårda sängar och mardrömmar

Berättelser

BERÄTTELSER.

“Vad är det här för ställe?”

“Välkommen till Läger 17”.

Läger 17 är inte bara stort från ovanför branten, det är också enormt när man går genom det. Jag följer efter några vakter genom lägret. Nicolas hade blivit tillkallad till sin chef eller något, så han hade bett två av sina vänner att eskortera mig.

De hade sett helt normala ut, (mörk solbränd hud, mörka ögon, slanka kroppar, oklippta naglar,) om det inte hade varit för det kritvita håret som får dem att se ut som om de doppat huvudet i en påse mjöl.  

“Vad är grejen med håret?” frågar jag men bemöts av tystnad. Jag märker hur människorna omkring oss inte ens tittar upp från sina arbeten för en sekund när vi går förbi.

Jag fortsätter starta en konversation med mina eskorter och fortsätter ställa frågor.

“Vad gör ni här?“ Inget svar.

“Hur länge har ni varit här?” Ingen svar. Jag tänker på fler frågor.   

 “Vad gör jag här?” Mina eskorter stannar utanför ett stort tält. Den vänstra killen viker upp öppningen och nickar till mig att följa med in. Jag håller fast i min axelväska och innehållet skramlar när jag hukar mig och kliver in i tältet.

Innanför är det lugnande mörkt. Tält väggarna är tillräckligt tunna för att släppa in lite ljus, men tillräckligt tjocka för att hålla inne värmen och stå emot vind och regn. Exakt femton sängar står uppradade inne i tältet med varsin filt och kudde. Ingen förutom jag och mina två mjöliga eskorter är inne i tältet, men vid flera av sängarna ser jag stora väskor med packning.

“Välj en bädd,” säger en av eskorterna.

“Middagen serveras halv åtta”, säger den andra.

“Var inte sen”. De två vänder sig om och försvinner ut genom tältöppningen som ingenting. Deras vita kalufser saknas redan och jag känner mig ensam när jag tittar ut över de femton sunkiga bäddarna. Jag väljer en i slutet av tältet som verkar ledig och lägger ner mig väska vid ena benet. Jag slänger mig ner på den kalla madrassen.

Toppen, tänker jag. Sängen är stenhård.

*

Jag smyger över Läger 17:s stråk. Det är mitt i natten, eller sen kväll, eller tidig morgon. Jag vet inte. Det är kolsvart i alla fall. Ljusen i tälten har släckts och alla sover. Alla förutom jag.   

Jag klarar inte av det här stället. Jag trodde att jag kunde stanna här, komma närmare Nicolas, få veta mer om läger 17, om armeerna, om träningslägret dit min bror skickats, kanske till om med få tillbaka Cassandras kniv från Jim, men nej. Jag måste härifrån, om jag som ens stannar till morgonen kommer han komma åt mig och jag kommer dö.       

Jag tar mig till backen utan att bli upptäckt av vakter som patrullerar lägret för inkräktare. Vad dem inte vet är att det inte är någon som försöker ta sig in i lägret i natt.   

Borta vid backen finns en stig som leder hela vägen upp till grusvägen. Jag planerar att ta den och sedan gå längs den tills jag kommer till civilisation, men först måste jag ta mig förbi vakterna i utkiks tornen.  

Det är mörkt, tydliggör jag. De kanske inte ser mig om jag är tillräckligt tyst. Men jag avbryts när jag hör rytandet bakom mig. Han är här! tänker jag och springer. Jag väcker fort vakternas uppmärksamhet och de siktar sina gevär mot mig. De behöver bara en sekund på sig att sikta innan de skjuter av och skotten viner rätt mot mig och…

“Eye, nykomling. Vakna!” Jag slår upp mina ögon och stirrar in i två bruna ögon. Jag känner mitt hjärta bulta i bröstet och sätter mig upp. De bruna ögonen tillhör en tjej, ungefär min ålder, med en honungsfärgad hudton och vågigt brunt hår till höften. Hon har på sig en brun tunika och mörka, tajta byxor och lackade läderstövlar. Över tunikan har hon en allt för stor brun munkjacka med hål i sig.

“Tack för att du väckte mig”, mumlar jag till tjejen och tänker tillbaka på drömmen jag haft. Detaljerna börjar sakta försvinna bort i intet men jag känner rytandet vibrera i bakhuvudet.

“Du borde va tacksam”, säger tjejen med munkjacka. Hon har en stark brytning och jag förstår bara knappt vad hon säger. Hon sätter armarna i kors över bröstet och ger mig en bister uppsyn. “Ja övervägde att bara lämna dej här för att försova dej”. Jag gnuggar sömnen ur ögonen och sträcker på ryggen. Den är stel och öm efter det hårda bädden och min nacke hänger från tyngden från min skalle.

“Tack”, säger jag igen och tjejens hårda blick blir mildare.

“Kom ejen”, säger hon med sin brytning. “E du sen till middag får du inget”. Jag reser mig upp och ser mig omkring i tältet. Alla måste ha kommit tillbaka medans jag sov för nu är tältet nästan packat med ungar min ålder, tjejer och killar. De verkar ha badat, för de droppar alla av vatten och byter om till samma gråa tunika och tajta byxor som munkjacka tjejen. Munkjacka tjejen visar mig ut ur tältet och medans vi går genom den mörka kvällen till middagen vänder hon sig mot mig för en stund.

“Ja e Jasemin”, säger hon och sträcker fram sin högra hand. Jag överväger att berätta mitt riktiga namn till den här främlingen men min magkänsla säger nej. Jag märker hur Jasmine väntar och tar det första namnet jag kommer på.

“Cassandra”, säger jag och skakar hennes hand. Jag märker vilket hårt handslag hon har. Hon nickar.

“Cassendra”, upprepar hon med brytning. Jag försöker korrekta henne men hon avbryter mig.

“Kej, nu får vi skynda mot elden innan alla andra hinna före”, säger hon och börjar jogga bort.

Jag suckar och joggar efter.

Fortsättningen följer i del 12

Emma Nikula

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
En väktares regler: Del 4

BERÄTTELSER. Del 4 ”När hon möter mörkret första gången får hon inte ge upp. Hon måste fortsätta.” Saga sitter och bläddrar i väktarboken. Hon hittar ingenting användbart och stänger suckande igen boken. Slöjan hade vägrat släppa förbi henne och till slut hade hon gått hem igen. Någonting knackar på hennes fönster …

Berättelser
HBTQ-hänget kapitel 4

BERÄTTELSE. “Laith gubben, dags att vakna!” ropade Felix nerifrån köket. Jag vände mig bara i sängen. Jag ville verkligen inte gå till skolan idag. Måndagar suger. Speciellt den här måndagen. Vi har matteprov. Och jag SUGER på matte. Jag hör att dörren öppnas bakom mig. “Laith, seriöst, du måste upp …

Berättelser
Inte som alla andra: del 6 (avslutning)

BERÄTTELSER. Jag kunde knappt äta frukost på morgonen idag. Mamma åkte till jobbet för en timme sedan och jag låg kvar i min säng och halvsov innan jag med ångest klev upp. Jag hade ingen alls aptit så jag bytte bara om och tog bussen mot Huddinge. 25 minuter senare …