KRÖNIKA. ”Jag har ingenting emot bögar, jag förstår bara inte varför de måste köra upp det i ansiktet på oss” ”Det känns bara orealistiskt att karaktären skulle prata om det som om det så mycket” ”Jag förstår att du är gay, men du behöver väl inte göra det till en del av din identitet.”

Det här är saker som sägs till och om hbtq-personer varje dag. Det kanske inte ses som en stor grej när en först kollar på det. Du kanske till och med håller med. Men eftersom det värkar som en så stor grej tänkte jag ställa frågan: Varför gör hbtq-personer sitt kön och/eller sin sexualitet till en del av sin identitet?

Vi kan börja med frågan; Vad är en identitet? Definitionen av ordet identitet är enligt Wikipedia: En självbild som människor har av sig själva och något som formas under hela livet.

”En människas identitet formas under hela livet eftersom den består av många olika egenskaper. Både sådana vi själva väljer och sådana vi inte kan påverka.”

Saker som vi inte kan välja kan bestå av; etnicitet, kön, sexualitet, våra föräldrar, hur vi behandlades m.m. När vi växer upp går vi igenom olika faser. En fas som många går igenom är emo-fasen. En tid när en känner att det är en själv mot världen och en bara har sig själv. När många kollar tillbaka på den tiden tycker de att det var pinsamt och dumt, men oavsett hur en ser på den så var det en stor del av ens identitet då och en kanske tog med dig saker därifrån som fortfarande är en del av ens identitet som till exempel musiksmak. Det var en viktig del av den en ville vara och spelade stor roll i ens uppväxt.

Hbtq-personer går igenom många faser som ”cishet”-personer inte går igenom. Alla går inte igenom allt eftersom vi alla är människor och därför olika, men något som de flesta går igenom är tiden i garderoben. Anledningen till att man stannar i garderoben varierar; personen kanske inte kände sig säker nog att komma ut, hen kanske ville ta reda på om de verkligen var hbtq, hen kanske skämdes, hen visste inte hur andra skulle reagera med mera.

Tiden i garderoben är en tid som många helst vill glömma, eftersom de var tvungna att gömma sig och inte kunde leva som de hade velat. Transpersoner behövde leva i en kropp de inte mådde bra i och ingen använde rätt pronomen. Personer som är gay, bi, pan kunde inte prata med andra om vilka de tyckte om för de ville inte att människor skulle se dem annorlunda.

Om någon kom ut kan hen ha blivit helt övergiven. Hens föräldrar kanske var väldigt emot det. Hen kanske blev dåligt behandlad. Alla de här sakerna är grejer som kan bli en del av någons identitet. För allt det här har varit en del av personens uppväxt och resa till vem hen nu är.

En annan stor anledning till att sexualitet och kön görs till en del av sin identitet är att om man är hbtq finns det en massa man måste tänka på som ”cishet”-människor inte har behövt tänka på i hela sitt liv. Du behöver vara beredd att bli av med nära och kära som du litat på hela dit liv. Du behöver vara beredd på homofobiska/transfobiska frågor och kommentarer. Du behöver vara beredd på att bli skadad för saker du inte kan kontrollera (vilket är något som alla minoriteter måste vara beredda på, även om det inte händer alla och det verkligen inte borde vara så).

Det görs till en del av ens identitet eftersom en kanske blir mer uppmärksam på hat mot hbtq-personer och det kan bli något som en engagerar sig i. Vissa hatar sig själva för det och vissa tycker inte att det är en så stor grej alls.

Men eftersom det påverkar en liv och ens uppväxt så mycket så blir det som en del av ens identitet.

Jag hade troligen inte varit den jag är om jag inte varit en hbtq-person. Sättet jag såg världen på hade troligen varit annorlunda och jag kanske hade varit något helt annan.

Eftersom en går igenom så mycket om en är en del av en minoritet så görs det ofta till en del av ens identitet. Och många som har gått igenom så mycket och kanske skämdes över det när de var yngre är stolta över sig själva (vilket de borde vara, det tar mycket mod att komma ut) och då blir det en del av deras identitet.

Tyra Öqvist