INRIKES.

Kampen om kvinnlig rösträtt var lång och hård, kvinnor fick höra om och om igen att de inte var skapta för att delta i politik. Men de lyckades till slut trots de många motgångarna och idag är det hundra år sedan förslaget om kvinnlig rösträtt gick igenom i riksdagen i Sverige 1919.

Första gången någon föreslog för riksdagen att kvinnor skulle få vara med och rösta var år 1884, men riksdagen röstade mot förslaget och det lades ner. På nyårsafton år 1899 fick Sveriges dåvarande statsminister Boström besök av två kvinnor från ett förbund som kämpade för kvinnlig rösträtt. De hade med sig ett papper med krav på kvinnlig rösträtt, det var första gången kvinnor själva yrkade på rösträtt. Men tyvärr kom inte heller detta förslag långt.

Under år 1900 var det inte många som fick rösta, endast 8 procent av sveriges befolkning fick rösta till riksdagen. Det var färre än var tionde person. Det var bara män som tjänade en viss summa pengar eller hade pengar i familjen och var över 25 som fick rösta.

Vid den här tidpunkten hade industrialiseringen skapat en stor grupp arbetare i samhället. De ville ändra på systemet så att alla vuxna män fick rösta, inte bara de rika. Rösträtten skulle vara allmän och lika mellan männen tyckte arbetarklassen. På så sätt kunde de få mer att säga till om inom politiken. När den allmänna värnplikten infördes 1901 blev kraven på allmän och lika rösträtt ännu större. Om alla männen var tvungna att utföra militärtjänst borde också alla män få rösta.

Det fortsatte att komma in förslag till riksdagen om att kvinnor borde få rösta men de fortsatte avvisas. Kvinnornas tålamod började tryta och det var då LKPR, Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt grundades den 4 juni 1902.  Föreningen skulle inte tillhöra något speciellt parti utan skulle fokusera på deras enda mål. Att kvinnor skulle få rösträtt, inte bara de rika som med männen utan att alla kvinnor rika som fattiga skulle ha möjlighet att rösta. De Svenska kvinnorna samarbetade med den internationella organisationen IWSA, International Women Suffrage Alliance som grundades i Berlin 1904.

LKPR ville visa att det fanns andra lugna sätt att kämpa för rösträtt än med de metoder som suffragetterna i England höll på med. De hade blivit våldsamma i sin desperation, de demonstrerade på gatorna, krossade skyltfönster, skar sönder tavlor på museum och kedjade fast sig i kända byggnader. Allt för att uppmärksamma deras kamp om kvinnlig rösträtt. Kvinnorna som kämpade i Sverige ville inte under några omständigheter kopplas till dem.

När det var val till riksdagen 1905 blev Liberalerna och ledaren Karl Staaff det vinnande partiet och många trodde nu att förslaget om kvinnlig rösträtt skulle upptas och godkännas. Men så var inte fallet, Karl Staaff sa att lika och allmän rösträtt för männen var viktigare än kvinnors rösträtt. Men Staaffs förslag om lika och allmän rösträtt för männen röstades ner och regeringen föll. Det bildades en högerregering som skrev in kvinnlig rösträtt i sitt partiprogram och år 1907 beslutade högerregeringen att göra två ändringar i grundlagen. Det första var lika rösträtt för alla män över 24 år och det andra var proportionella val till båda kamrarna. Man tog bort kravet på en viss inkomst och det resulterade i att till nästa val skulle det vara en halv miljon fler som fick rösta. Men det var fortfarande inte lika rösträtt i de kommunala valen då rika män fick fler röster för att de var rika.

1911 får kvinnorna åter nytt hopp när Karl Staaff bildar regering igen och 1912 föreslår han och hans regering kvinnlig rösträtt men förslaget röstades återigen ner. Så 1913 organiserar LKPR en namninsamling för kvinnlig rösträtt, de fick ihop 350.000 underskrifter i rösträttens namn. Men inte gjorde det någon större inverkan på männen. Det är oroligheter ute i Europa och Staaff får mycket kritik bland annat från kungen och avgår. Hans ersättare var Hjalmar Hammarskjöld.

Under sommaren 1914 bryter första världskriget ut i Europa och det var ett hemskt och blodigt krig. Medan Europas män är ute i krig får kvinnor överta mäns arbeten mer och mer. Folk svälter och 1917 är oroliga tider i Sverige. Fast någonting gott kom ur det onda, Sveriges makthavare är mer öppna för förändringar på fredligt vis istället för med blodiga revolutioner.

Höstens val år 1917 vinns av Socialdemokrater och Liberalerna och Nils Edén bildar regering med Hjalmar Branting. Kvinnorna påminde de båda männen att deras parter tidigare lovat att så fort lika och allmän rösträtt för männen hade getts skulle kvinnor få rösta. Och i februari 1918 lägger regeringen upp ett förslag om kvinnlig rösträtt som så många gånger förr. Men förslaget går inte igenom.

Då ordnas ett stormöte i Stockholm och nere i Göteborg ordnade Frigga Carlberg som var en framstående rösträttskämpe en demonstration på gatorna med hela  6000 deltagare. Tidigare hade kvinnorna varit noga med att inte demonstrera för att inte bli kopplade till Suffragetterna, men nu struntar de i det.

1918 på hösten tar första världskriget slut och det blir extra riksdag då regering föreslår flera viktiga förändringar. De föreslår att ordentlighets strecken ska tas bort, det ska var 8 timmars arbetsdag, kvinnor ska kunna bli valbara till riksdagen, kvinnor får rösta! Förslagen får majoritet i riksdagen och godkänns! Offentlighets strecken gällde för männen, de var tvungna att ha gjort militärtjänst och betalat skatt i tre år för att få rösta. Men den togs nu bort.

Men för att kvinnorna skulle få rösta var det tvunget att göra ändringar i grundlagen. Och för att kunna ändra i grundlagen måste riksdagen rösta ja två gånger. Det första beslutet fattades 1919 den 24 maj och det andra beslutet fattades i februari 1921. Kampen för kvinnlig rösträtt är nu vunnen. LKPR firar segern och 1921 får svenska kvinnor för första gången första till ett riksdagsval. LKPR har gjort vad de skulle och föreningen upplöses nöjda med att ha uppnått sitt mål.

Sverige var det sista landet i Norden med att införskaffa kvinnlig rösträtt år 1919.  Finland var det första landet i Norden med att införa kvinnlig rösträtt år 1906, därefter införde Norge det 1913, Island och Danmark införde båda kvinnlig rösträtt 1915. Den första nationen i världen som hade rösträtt för kvinnor var Nya Zeeland, de införde det redan 1893. Och det land som införde kvinnlig rösträtt sist i Europa var Lichtenstein för de dröjde det fram till 1991.

Tyvärr så är det så att det finns en del platser ute i världen där kvinnor fortfarande behandlas sämre, på andra villkor än männen och inte har rätt att rösta.

En av de många fantastiska rösträttskämpar som har gett oss kvinnlig rösträtt är Emilie Rathou. Hon levde från 1862-1948 och hon var den första svenska kvinnan som talade inför publik om kvinnlig rösträtt. Många störde sig på hennes tal och hon fick hatbrev och det spreds lögner och falska rykten om hennes tal. Trots det fortsatte hon kämpa för kvinnornas rösträtt, men även mot prostitution och kvinnoförtryck.

Augusta Tonning ägnade all sin lediga tid till rösträttskampen. Hon höll fler än 100 föredrag för kvinnlig rösträtt, startade sex lokalföreningar och besökte 195 platser under kampanj året 1912-1913.

Tack vare de här två och många många fler kvinnor har alla kvinnor över 18 år i Sverige rösträtt idag. Men kampen är ännu inte över för alla och jag hoppas att de kvinnor som ännu kämpar för att kvinnor ska få rösta snart vinner sin kamp.


Thea Mikaelsson

Källa: Rösträtt för kvinnor av Sara Teleman