C:2 Del 14. Underskatta inte Jasmines stridstekniker

Berättelser

BERÄTTELSER.

Jag sänker mig ner under den kalla vattenytan. Sjöns vatten svalkar min ömmande kropp och sköljer bort all svett, smuts och blod. Mitt blod tyvärr. Jag hade verkligen underskattat Jasmine när hon skrutit om sina enastående stridstekniker. Hon hade slagit mig gul och blå om hon inte stoppat sig själv.

Huvudet känns tungt och jag masserar mina tinningar i hopp om att mildra den vällande huvudvärken.

Jasmine bad om ursäkt efter sparringen. Jag hade svarat med att spotta blod på marken, vilket fått mina blåslagna kinder att ömma. Sen hade jag sett henne i ögonen och bett henne att inte hålla sig.

“Man blir inte en krigare av att bli pjåskad med”, hade jag muttrat och lämnat arenan.

Efter det hade jag vetat direkt vad jag behövde. Jag lämnade träningen tidigt för att hinna till sjön innan resten av rekryterna.

Jasmine hade visat mig sjön efter den första träningsdagen. Den låg precis utanför lägret, bakom ett sluttande berg vars topp nätt och jämt snuddade vid solen. Den var skyddad från ovetande med klippiga bergväggar och härdiga träd och buskage. Nytt vatten rann i ös från ena bergväggen i ett litet vattenfall, och det gamla strömmade ner genom steniga bäckar.  

Vanligtvis skulle jag anlända till en fullproppad vattenyta, men den här eftermiddagen var annorlunda. Alla var fortfarande kvar nere i lägret och sjön låg öde och stilla. Jag hade klätt av mig, lagt min svettiga tunika och leriga byxor på en klippsten och sakta klivit ner i det blåa vattnet.  

Förut skulle tanken att vara helt naken nere i vattnet, och tillsammans med en massa främlingar, generat mig, men efter att ha tillbringat över två veckor med rekryterna från tält 12, var min skygghet nästan helt borta. Vi hade nästan blivit som en familj, hur besynnerligt det än kan låta. I början hade jag känt mig besvärad. När jag sett hur Jasmine boxade sina kamrater på armen, hur de skrattade tillsammans, sparrade tillsammans, åt tillsammans, sov tillsammans. Men efter tid började jag vänja mig vid dem, och de med mig.

Jag kramar ut vattnet ur håret.

Nicolas har inte pratat med mig sen vi gjort det där avtalet. Jag hoppas att jag kan lita på honom, lita på att han kommer hitta den där jäveln Flink åt mig. Jag suckar utmattat och lutar ryggen mot en klippvägg. Jag blundar och fokuserar på det stilla lugnet som faller över sjön. Ljudet av det porlande vattnet från vattenfallet och den tysta brisen från vinden lugnar mina nerver och jag sjunker i ett drömliknande tillstånd. Jag skulle nog ha somnat om inte det avlägsna ljudet från människor väckt mig.

Jag häver mig upp på klippkanten och tar på mig mina soltorkade kläder. De är lortiga av lera och blod och stinker, men tvättningen är inte förrän om några dagar.

Jag hinner just dra på mig den andra stöveln när rekryter från tält 12, 11 och 9 börjar välla in från stigen. De har alla bråttom med att komma i det svalkande, blå vattnet och fler har redan klätt av sig helt när de kliver ut från mellan träden.

Flera igenkännande blickar vänds mot mig, om så bara för någon sekund, och jag uppfattar dem när jag går förbi. En kommer från Locan, pojken som vunnit fäktningskampen flera veckor tidigare.

“Officer Bernér vill tala med dig”, berättar han skyndsamt och jag spänner käkar.

“Han uppskattade inte mina lilla sorti tidigare”, muttrar jag och Locan skrockar till svar. Jag suckar irriterat och går tillbaka ner till läger 17.

*

Jag hade förstått att officeren skulle bli arg. Jag borde kanske inte ha stuckit från träningen utan en förklaring, men just då hade jag inte brytt mig.

Som jag antagit är officer Barnér inte kvar på träningsarenan, så jag får väl leta upp honom själv. Jag börjar röra mig mot hans stuga samtidigt som jag försöker tänka ut en historia om inte luktar alltför mycket båg. Jag kan ju bara säga att jag inte mådde bra eller något, tänker jag och kliver upp framför officerens port.

Jag knackar, men bemöts av tystnad, så jag öppnar dörren och kliver. Men det är inte officer Bernér som väntar här inne. Det är Nicolas.  

Han står på andra sidan rummet, klädd i sin vanliga soldatutstyrsel med endast ett svärd i bältet och en dolk fäst över knät.

“Barnér?” muttrar han trött och vänder sig om för att se mig i dörröppningen. Han ser chockat på mig för någon sekund innan han drar på sin mask av kall sten.  

“Cassendra?” andas han. “Vad gör du här?” Jag stänger dörren bakom mig. Nicolas bevakar min minsta rörelse när jag sakta makar mig närmare honom. Min blick möter inte hans, utan inspekterar obetydligt hans kropp. Mer specifikt hans uniform. Den är smutsig och ovårdad och västen sitter löst på hans bröst där flera band lossnat och knappar knäpps upp. De röda fläckarna på hans ärmar och på bröstet vänder min uppmärksamhet till hans svärd och den uppenbara fläcken av blod på det vackra handtaget.   

“Har ni hittat Flink än”, frågar jag neutralt och ser mig tvekande runt i stugan. Nicolas blick skannar mitt ansikte och min trevande blick.  

“Inte än”, svarar han korthugget. “Jag har satt mina bästa män på det, som jag lovade. De har aldrig svikit mig”, lägger han till och mina ögon möter hans. Han verkar nästan hålla andan när jag tittar på honom. Som om jag var någonting väldigt intimiderande. Jag ler fånigt åt tanken.

“Vad är det som är roligt, Cassendra?” Sättet han säger mitt falska namn får hjärtat att hoppa över ett slag. Jag håller andan och försöker att inte titta på honom. Titta på de där perfekta mörkbruna ögonen, de solkyssta fräknarna, de där inbjudande läpparna och … Sluta, Adri. Jag vänder mig bort innan Nicolas hinner uppfatta den avslöjande rosenröda rodnaden över mina kinder och öron.

“Inget”, flämtar jag och harklar min plötsligt så torra hals. “Jag kom för att tala med officer Barnér… men det kan nog vänta”, säger jag och lämnar stugan. Jag vågar inte ens vända mig om för att säga adjö, utan springer tillbaka till tält 12.     

Fortsättning följer i del 15.


Emma Nikula

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Ett gäng med idioter, del 2

Jag hör visslingen men unnar mig inte att titta bakåt för jag vet redan vad jag ska få se. Jag hör fotstegen bakom mig och jag förbannar tyst min cykel för att den inte går fortare. Plötsligt kommer en av killarna in i kanten av mitt synfält och jag försöker …

Berättelser
Ett gäng med idioter, del 1

BERÄTTELSE. Jag ser hur ett gäng med idioter till killar står och hänger precis där jag måste cykla förbi, inom mig känner jag en stark lust att bara vända om. Fast varför skulle jag vända om? Jag har lika stor rätt att vara här som de, jag kanske har större …

Berättelser
Tjänsteklubben, del 1-5

”Yukinoshita, jag kommer in.” ”Har jag inte sagt åt dig att knacka?” suckade Yukinoshita. ”Förlåt, förlåt. Bry er inte om mig och fortsätt med det ni gjorde. Jag tänkte bara att jag skulle titta in och se hur ni hade det.” Hiratsuka gav Yukinoshita ett generöst leende och lutade sig …