Komma ut. Del 1

Berättelser

BERÄTTELSE.

Acceptans.

”Men har du fått en flickvän ännu eller?” frågar mormor och jag får en sådan konstig känsla.

En del av mig har svårt att hålla sig för skratt. Jag, med en tjej? Hur sjukt skulle inte det vara?

En annan del blir rädd. Hur ska jag svara på det där egentligen? Tänk om hon börjar hata mig om jag berättar. Tänk om ALLA börjar hatar mig!

Samtidigt känns det så konstigt att inte berätta. Här går jag och lever ett hemligt liv som ingen inte vet något om. Jag vet ju att hon frågar för att hon bryr sig och vill veta mer om hur jag mår. Hon menar nog inget dåligt, det är bara det att hon har fått växa upp på ett sätt som gör att hon bara antar att jag tycker om tjejer. Det måste inte betyda att hon inte tycker det är okej. Hon har ju aldrig sagt något homofobiskt förut, iallafall inte runt mig.

Jag kanske ska berätta ändå. Det kan väl inte vara så hemskt? Hon kanske inte har något problem med det alls.

”Nä, jag är inte riktigt någon kvinnokarl.”

Nej, inte just nu. Inte med alla här. Jag berättar senare.

***

”Hörru mormor!” ropar jag från mitt rum.

”Vad är det Martin?” ropar hon tillbaka.

”Kan du komma hit en stund?”

Så hör jag fotsteg. Långsamma fotsteg. Jag vet att hon inte kan gå så mycket snabbare, men jag önskar verkligen att hon kunde skynda sig. Jag vill inte dra ut på det mer än vad jag behöver.

”Vad är det gubben?”

Jag kollar upp och ser att mormor står vid dörren.

”Kom hit.” säger jag och hon sätter sig framför mig på sängen. ”Jo, det är något jag ville berätta.”

Hon kollar lite frågande på mig men säger inget. Så jag fortsätter bara.

”Du vet nu under middagen? När du frågade om jag hade fått en tjej?” Hon nickar. ”Anledningen till att jag inte har någon är inte bara att jag inte är en kvinnokarl.”

Jag kollar upp mot henne. Hon ser mest förvirrad ut, men det känns som att en liten del av henne redan vet vad jag ska säga. Jag tar ett djupt andetag. Kom igen, säg det bara!

”Jag är gay.”

Tystnad. Först värkar det som att hon inte riktigt förstod, men efter en sekund tappade hon nästan hakan. Jag såg en massa känslor gå över hennes ansikte och nu var jag nästan säker på att det skulle landa på ilska, avsmak eller en blandning av dem.

Hon ställde sig upp och började gå. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon hade fortfarande inte sagt något. Nu orkar jag snart inte mer.

Så plötsligt vände hon sig om, gick fram till mig och kramade mig.

”Det är okej Martin.” sa hon och då brast det.

Jag började gråta. Det var mest av lättnad. Jag hade väntat så himla länge på att berätta. Mer än en miljon resultat hade kommit upp i mitt huvud. Visst var det här en av dem, men jag trodde verkligen inte det skulle gå såhär bra.

”Tack” var allt jag kunde få ut.

”Självklart.”


Tyra Öqvist

Inga kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
C:2 Del 14. Underskatta inte Jasmines stridstekniker

BERÄTTELSER. Jag sänker mig ner under den kalla vattenytan. Sjöns vatten svalkar min ömmande kropp och sköljer bort all svett, smuts och blod. Mitt blod tyvärr. Jag hade verkligen underskattat Jasmine när hon skrutit om sina enastående stridstekniker. Hon hade slagit mig gul och blå om hon inte stoppat sig …

Berättelser
Fjädrar av guld, (kap 3)

BERÄTTELSER. Kapitel 3 En månad har gått och det är september, hösten har redan kommit och löven skiftar i grönt, gult och rött, luften är kall men på ett härligt sätt.   Skolan har börjat vilket betyder att jag jobbar kvällsskiftet i butiken tillsammans med den nya tjejen som förövrigt heter …

Berättelser
Fjädrar av guld (kap 2)

BERÄTTELSER. Kapitel 2 När jag vaknar är jag lika trött som kvällen innan och mina ögon är svullna av allt gråtande. Jag försöker kravla mig upp ur sängen och göra frukost men kylen är tom som vanligt och jag är alldeles för utmattad för att gå till affären så jag …