Definitivt inte en stalker

Berättelser

KÅSERI.

Jag är 13 år, gillar musik och är absolut ingen stalker.

Jag går på vägen. Ett steg efter det andra. Händerna i fickorna och blicken rakt fram. Det är kallt, idiotiskt av mig att ta en så tunn jacka, det är ju fortfarande vinter. Gympadojorna värmer mina fötter lite men jag känner mig ändå lättad när jag ser glasdörrarna. Jag sträcker fram handen och kastar upp dörren.

Väl inne är det tyst. Mina gympadojor gnisslar mot golvet. Jag travar förbi hyllor och hyllor fyllda med böcker. Tusentals. Fötterna är inte längre djupfrysta och jag knäpper upp jackan.

Jag travar förbi ett rum. Tysta rummet, står det på glasdörren och min nyfikna blick letar sig in. Där, på andra sidan glaset, sitter det någon. Så som jag är stannar jag nästan upp och mina stora ögon stirrar. Han tittar inte upp, som tur för mig, och verkar fokuserad på någonting annat. Efter en stund tar jag mig samman och fortsätter in bland de höga hyllorna

Jag måste hem och lämnar de höga hyllorna bakom mig. Jag passerar förbi tysta rummet och mina stora ögon stirrar in genom glasdörren. Han har rest sig upp nu och rafsar ihop sina saker. Jag fortsätter vidare. I förhoppning om att få se honom igen tar jag en liten omväg. Går bland hyllor fyllda med böcker. Pillar på bokryggar på böcker jag aldrig kommer att läsa. Jag vet inte vad jag håller på med.

Steg hörs över linoleumgolvet och jag vänder mig snabbt om. Jag håller nästan på att snubbla. Han passerar i gången utanför. Sätter på sig hörlurarna. Jag följer efter honom. Känner mig som värsta stalkern. Men vi ska ju ändå åt samma håll. Jag drar på mig mina egna hörlurar och sätter på musiken. Det är mörkt ute, fortfarande kallt också. Han går på andra sidan vägen nu. Jag försöker gå bekymmerslöst, det är ju inte ens så att han ser mig.

Jag funderar på hur länge vi ska åt samma håll. Fötterna bär mig fram och tankarna försvinner. Jag svänger in på en gata jag aldrig satt min fot på. Han går en bit fram nu, följer honom med blicken när han hoppar på bussen. Den rullar iväg innan jag hunnit följa efter.

Jag är 13 år, gillar musik och är en stalker.


Kerstin Hillebäck

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …

Berättelser
”Trädet vid ån” av Isabelle Karlsson (Åttologin, plats 1)

BERÄTTELSE. Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss. Vi satt …

Berättelser
Intervju med Hannah Svedberg Wallmo, författare till ”Pojken som drunknade i solen”

ÅTTOLOGIN. Hannah placerade sig på andra plats i omröstningen om bästa novell. Hennes novell heter ”Pojken som drunknade i solen” och är en språkligt skicklig novell om en pojke och hans sjuka mamma, som delvis utgår från den gamla myten om Sisyfos (som flög för nära solen och störtade). Jag …