Grötlingboudd, del 2

Berättelser

BERÄTTELSE.

-Onsdag-

Hela året hade jag sett fram emot det här, äntligen skulle jag och Isak, min kusin, åka själva till Gotland. Nu var det höstlov och allt var klart för avfärd. Vi hade försökt övertyga våra föräldrar att vi skulle få åka dit tillsammans i flera veckor och nu var vi äntligen på båten. Hittills hade resan gått bra, om man bortser från att vi nästan missade bussen eftersom Isak tog för lång tid på sig när han skulle köpa en påse godis, men det löste sig tack vare att jag stod och distraherade busschauffören. I slutändan var det värt det, jag skulle offra allt för lite choklad. Båten var nästan tom så vi gick runt för att hitta de bästa platserna utan att tänka på vilka vi faktiskt hade bokat.

Fyra timmar senare satt vi på nästa buss. Ingen av oss hade tänk igenom hur vi skulle ta oss från busshållplatsen till stugan, eftersom stugan låg runt sju kilometer från hållplatsen. Med det skulle väl lösa sig så småningom. Vi bar av våra väskor och ställde oss vid sidan av vägen. Isak stod och svor över sin godispåse, som han tydligen lämnat på bussen, medans jag försökte tänka ut vad vi skulle göra för att komma vidare. Jag hade kunnat ringt farfar som bodde en bit bort, men jag ville inte störa honom och farmor såhär sent. Istället började vi gå och hoppades att någon med bil skulle köra förbi och låta oss åka med.

Vägen var tyst och dimmig, hade inte Isak varit med mig hade jag varit livrädd att något skulle hoppa fram. Jag vet ju att det inte finns något där ute men det finns ändå någonting obehagligt med en enslig grusväg mitt i natten. Isak underhöll sig med att kasta prick på olika saker längs vägen medans jag gick och släpa på alla väskor.

Plötsligt lystes hela vägen upp av två strålkastare. Både jag och Isak skrek till och hoppade undan. Strålkastarna, som kom från en stor traktor, slogs av och ut kom bonden som bodde en bit från vår stuga. Isak ställde sig genast upp och frågade om vi fick åka med ut på udden, medans jag fortfarande knappt hade kommit över chocken av att nästan blivit påkörd. Bonden hjälpte oss att plocka upp alla väskor som vi hade kastat undan när traktorn kom och slängde sedan upp allt på traktorns flak. Jag och Isak klättrade sedan upp tillsammans med väskorna.

Inne i stugan var det svalt och Isak började direkt göra en brasa. Varken jag eller Isak orkade plocka fram alla lakan och kuddar till sängen, så jag la mig i soffan och Isak framför brasan. Det fanns några element men jag visste sen senaste gången jag var här att de skulle ta lång tid att få igång dem, det fick bli ett senare problem.

-Torsdag-

Brasan måste ha slocknat ett par timmar efter vi båda somnade, så det hade snabbt blivit kallt i stugan. Isak verkade inte berörd av det över huvud taget. Han sov fortfarande djupt när jag vaknade. Ljuset utifrån fyllde hela rummet och man kunde se damm som rörde sig i luften. Det tog ett tag för mig att vakna till, men till slut satte jag mig upp i soffan. Klockan på väggen visade halv elva.

Jag gick bort till det lilla köket för att kolla att allting fortfarande fungerade. Det blev ofta strömavbrott ute på udden och ibland slås inte alla saker på igen när elen väl är tillbaka. Den här gången var allting fullt fungerande, kylskåpet och frysen var kalla, spisen gick att sätta på och mikron fungerade som vanligt. I kylen hade vi också mat som farmor hade lämnat här för någon dag sedan.

Eftersom Isak fortfarande låg och sov, bestämde jag mig för att gå ut en stund. Runt stugan fanns det en tjock skog av enar. De enda luckorna som fanns i skogen var vid stigen ner till stranden och den grusvägen som går upp till den lite större grusvägen. Utöver de två var det i princip omöjligt att komma genom skogen. Det fanns inte många andra hus på udden heller, och det var aldrig någon här såhär sent på året. Stigen till stranden var omgiven av höga växter som blommade lila på sommaren. På ena sidan av den lilla viken finns en liten badplats. På andra sidan viken finns ”Tommys udde” som är en mindre udde där det går runt får och andra djur där man även kan fiska ute på spetsen.

Två timmar senare hade Isak äntligen vaknat. Jag plockade fram frukosten samtidigt som Isak packade upp det sista. Isak berättade att han varit ute mitt i natten och hört någonting stort gå runt i buskarna. Jag försökte borsta bort det med att det nog bara va en kanin eller något annat litet djur men Isak var bestämd med att det var någonting större. Jag antog att han bara försökte skrämma upp mig, vilket inte skulle vara första gången, och bytte ämne.

Vi hade bestämt oss för att gå och fiska även om det verkade som att det skulle bli storm. Isak skulle nämligen bestämt fånga något stort. Han envisades med att ifall det började regna för mycket skulle vi bara kunna springa tillbaka till stugan. Vi plockade ihop fiskespön och bete och gav oss iväg ut på udden. Vattnet här ute är väldigt långgrunt så för att få några ordentliga fiskar va man tvungen att komma ut en bit. Som tur var fanns det en pir som gick ut en bra bit i vattnet.

Plötsligt blev det helt stilla, vågorna slutade slå och man hörde inte längre några fåglar. Stormen var på väg. Trots det tänkte att vi nog kunde vara kvar en liten stund till, det hade ju faktiskt inte börjat regna än. Isak påstod att innan regnet började kom alltid en ”våg av vind” och tyckte därför att vi skulle gå tillbaka när det började blåsa på ordentligt.  


Sofia Fröding

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
En väktares regler: Del 6

BERÄTTELSER. Del 6: TVÅ ÅR TIDIGARE Saga vandrar planlöst runt på skolgården. Kragen är uppdragen långt över öronen och axlarna slokar. Händerna är instoppade i jackfickorna men hon fryser ändå. Saga blickar gång på gång på den stora lysande klockan på skolans vägg. En kvart kvar tills det ringer in …

Berättelser
Blodtörstiga enhörningar

KÅSERI. I brist av ett bättre samtalsämne frågade jag min vän om enhörningar existerade eller inte. Han sa nej. När jag frågade honom varför han tänkte så sa han: “Har du något bevis på att de existerar?” Jag sa att jag inte hade det. Gick hem och tänkte på enhörningar. …

Berättelser
Definitivt inte en stalker

KÅSERI. Jag är 13 år, gillar musik och är absolut ingen stalker. Jag går på vägen. Ett steg efter det andra. Händerna i fickorna och blicken rakt fram. Det är kallt, idiotiskt av mig att ta en så tunn jacka, det är ju fortfarande vinter. Gympadojorna värmer mina fötter lite …