KRÖNIKA/RESONERANDE TEXT

“We rise by lifting others”. Vi hjälper varandra på grund av olika anledningar. Vissa kan inte tåla att se någon lida eller kämpa utan att erbjuda sin hjälp. Andra gör det för att sprida glädje och positivitet. “Hjälp dina medmänniskor”, säger de också. Människor predikar om att man alltid ska hjälpa varandra, att man alltid ska finnas där för andra. Men hur långt ska man egentligen behöva gå för någon? Vad händer om situationen som kräver hjälp är livshotande? Vart går gränsen, om den ens existerar?

Jag läste en artikel för ett tag sedan som verkligen fick mig att tänka. (https://www.msn.com/en-us/news/good-news/social-media-reunites-man-with-stranger-who-saved-him-from-drowning/ar-AAy7djA).  Den fick mig att tänka på en massa saker och inspirerade mig till att skriva denna text. Artikeln handlade om en kille som letade efter främlingen som räddade honom från att drunkna. Dessa två var totala främlingar, men det hindrade inte den ena från att hoppa i vattnet för att rädda den andra.  

Det finns olika situationer där hjälp kan behövas. Vid vardagliga situationer som kräver hjälp, till exempel att diska eller att hjälpa den korta, gamla damen i mataffären att nå knäckebrödet på högsta hyllan, är det inte så svårt att ställa upp (såvida du inte är lika kort som damen).

Hur hade du däremot agerat om det var en livshotande situation som kräver mer än att sträcka sig efter knäckebrödet? Om du exempelvis ser en människa långt ut i vattnet, fladdrande med sina armar och ropande efter hjälp, hoppar du i? Ställer du upp, som killen i artikeln? Fråga vem som helst och majoriteten skulle utan att tänka två gånger svarat: “Men det är väl klart att jag genast ställer upp”. Men jag skulle våga påstå att nästan alla hade stått och kontemplerat situationen en stund. “Är det värt det, vad ska jag göra?”. Det tror jag eftersom att jag anser att alla har gränser, gränser som man inte vill korsa av olika anledningar. Dessutom så finns det andra anledningar som skulle påverka ens beslut. Däremot så tror jag ändå att (nästan) alla anledningar har sin rot på samma ställe och det är: rädsla. Rädsla för att misslyckas, för att ni båda drunknar, för att lämna nära och kära med en djup sorg och saknad.

Vi tar ett exempel för att förtydliga det jag menar. I fallet med den drunknande kan det ha funnits många faktorer som avgjorde beslutet åt dig (“ska jag hoppa i eller inte”). Det beror som sagt på att alla har sin gräns. Man kanske inte vill korsa den gränsen på grund av rädslan att misslyckas, eftersom att det då kan bli så att både du som hjälper och den drunknande mister sina liv ifall något går snett. Dessutom kan det även bli så att du kanske missar personen, att du kommer för sent.

Här kommer även rädslan med att förlora sitt liv in. Å ena sidan skulle man kunna riskera allt och hoppa i direkt, eftersom chansen finns att du lyckas rädda personen. Dessutom slipper man skulden som man hade burit med sig som en tyngd för axlarna, ifall man låtit personen dö.

Men å andra sidan finns det ju mer risker med att hoppa i. Man riskerar att själv drunkna. Dessutom finns som sagt risken att misslyckas, att man precis missar personen. Det skulle kännas mycket svårt eftersom att personen rann genom fingrarna på dig. Dessutom skulle du ändå känna en viss skuld, att ifall du hade gjort något annorlunda så skulle människan kanske varit vid liv.

Ifall både du och den drunknande dör, så leder ju det till att två möjliga familjer förlorar två medlemmar. Det kan också vara något som är med och påverkar vad ditt beslut blir. Du kanske har barn hemma, eller en ensam mamma, som du inte skulle vilja lämna ensam med en sorg som aldrig går över.

Om man ska gripa in eller inte beror alltså på situationen, dina egna gränser och förhållandena. Men hade allt förändrats om det inte längre var en främling i vattnet, utan istället en när och kär? En förälder hade nog utan tvekan gripit in ifall dess barn var i en livshotande situation, men jag tror inte att beslutet hade varit lika lätt att ta ifall det var en främling i barnets situation. Jag vet att jag personligen genast hade agerat ifall min syster var i fara, men skulle det vara en 300 kilos tyngdlyftare som drunknar hade beslutet varit svårare. Då kanske jag gör mer nytta till lands än i vattnet.  Man skulle kunna hjälpa den behövande på andra sätt, till exempel genom att ropa efter hjälp, ringa 112 eller få kontakt med personen. I vissa situationer kan man alltså vara mer till nytta på utsidan än insidan. Man måste dessutom vara realistisk, kan jag verkligen simma med en 300 kilos man på ryggen?

Hur långt tycker ni då att man ska behöva gå? Själv skulle jag nog säga att gränsen är väldigt otydlig och att den varierar beroende på förutsättningarna, eftersom att vi alla är olika och har alltså alla olika gränser. Där min gräns går, går kanske inte din. Där en brandmans gräns går, går kanske inte en 75-årig gammal dams. Ålder, situation, relation och även yrke spelar alltså roll. Såklart så är inte en drunknande människa eller en dam i mataffären, dem enda situationerna som kan kräva att man går långt för andra. Det är bara det jag fokuserar på i denna text, eftersom att det är ett enkelt exempel att diskutera om generellt. Allt jag kommer fram till kan egentligen användas i dem flesta sammanhang, exempelvis ifall en byggnad brinner och det är en person kvar där inne, med flera.

Jag tycker att man alltid ska se till att hjälpa andra på olika vis. Genom att exempelvis hjälpa en gammal dam upp på bussen eller hjälpa pappa med disken så gör du dem en aning gladare. Vi alla borde alltid fokusera på att hjälpa och finnas där för varandra, eftersom att det kommer leda till att positivitet sprids i samhället. Dessutom blir man gladare själv och man får en fin känsla inombords när man ser någon glad pga ens egna handling. Håller ni inte med? “Å ena sidan, å andra sidan” behöver inte alltid finnas när det kommer till situationer som kräver hjälp.  Ibland borde man bara ställa upp utan att tänka så mycket. Genom att le åt en främling eller ge upp sin plats på bussen kan du göra någons dag mycket ljusare. Din goda handling kan inspirera dem till att göra något liknande, vilket gör så att fler blir glada. Den goda effekten sprider sig i samhället. Om alla tänkte så här hade man kanske dessutom på så sätt minskat negativiteten och fientligheten i samhället och istället gjort livet gladare. Något som du gjorde som du kanske betraktade som litet kan ha betytt mycket för någon annan, då du aldrig vet vad någon annan kan ha gått igenom. De kan ju ha haft en väldigt dålig dag, men så kom du och gjorde den lite bättre bara genom att vara snäll.

Sammanfattningsvis kan vi dra den slutsatsen att gränsen är olika för alla. Det finns många faktorer som bestämmer var ens gräns i just den stunden går; Vem är i fara, en främling eller ett syskon? Vad är det för situation, livshotande eller vardaglig? Är du en åldring eller en brandman? Man vill alltid tro att ifall det skulle bli så att man själv är i fara, att ingen skulle kontemplera ifall du var “värd det”. Men samtidigt måste vi alltid se saker och ting från olika perspektiv, vi måste sätta oss i allas sitser och ställa oss frågan: “Vad skulle jag ha gjort?”. Ibland kanske man är till mer nytta på utsidan är insidan. Man ska inte klandra någon för att de inte vill gå över sin gräns, men man ska heller aldrig strunta i någon som behöver hjälp. Alla kan alltid göra något.

Till sist vill jag bara uppmana alla er läsare att, trots all ondska som finns i världen, trots all själviskhet, alltid se till att hjälpa någon på vilket sätt som helst. Vare sig det innebär att hjälpa systern med matteläxan, eller hjälpa den gamla gubben ut ur bussen. “We can’t help everyone, but everyone can help someone.”

Adna Ibrisagic