Tjänsteklubben, del 1-3

Berättelser

BERÄTTELSER.

Ärligt talat skulle jag ha känt mig mindre stressad om de bara hade låtit mig vara för mig själv. Att vara i en isolerad miljö, som jag brukar vara, skulle ha fått mig att känna mig mer tillfreds. Ljudet från klockans andra visare var så fruktansvärt långsamt att jag kunde höra det höga tickandet.

Vänta, var det där på riktigt? En plötslig romantisk komediutveckling? En otrolig spänning lade sig över rummet som en filt. Jag hade dock inga klagomål på situationen.

Plötsligt mindes jag ett sursött minne från högstadiet.

Det var efter skolan. Det fanns två elever, ensamma i ett klassrum. Gardinerna svängde med hjälp av den lätta vinden och medan solens strålar sken igenom det öppna fönstret samlade en pojke till sig mod och bekände.

Jag kan fortfarande höra den tjejens röst. ’Kan vi inte bara vara vänner?’

Åh nej, det här är ett dåligt minne. Vi pratade inte ens efter och vi var absolut inte vänner. Tack vare den situationen började jag undra om vänskap var ett förhållande där människor inte ens samtalade med varandra.

Nåväl, poängen är att jag var ensam tillsammans med en vacker tjej i ett låst rum. Det är nästan som att Gudarna över romantiska komedier försöker spela mig ett spratt där de försöker få mig att tro att jag någonsin skulle hamna i en sådan situation. Självklart försökte jag oftast ta alla chanser att rymma när situationer i allmänhet uppkom. Jag skulle aldrig falla i en sådan fälla.

Det är nästan vetenskapligt bevisat att tjejer är mer intresserade av snygga och populära människor än andra. De engagerar sig också hellre i intima relationer med dem. Med andra ord så är de mina fiender.

Tills dess hade jag strävat efter att aldrig hamna i en sådan situation igen. Det bästa sättet att undvika en romantisk komediutveckling är att vara hatad. Förlora striden för att vinna kriget som man brukar säga. Jag skulle kunna göra vad som helst för att skydda min stolthet. Därmed behövde jag inte popularitet.

Men jag bestämde mig för, att istället för en hälsning, att skrämma Yukinoshita genom att rynka på ögonbrynen och blänga mot henne. Bestar dödar med sina ögon.

Som svar tittade Yukinoshita på mig som om jag var skräp. Hon förminskade sina stora ögon, ungefär som att halvt stänga dem, och suckade kallt. Sen talade hon med en röst som liknade en mumlande, klar ström.

”Vad sägs om att du slutar stå där och sätter dig ner istället för att göra dina äckliga morrande ljud.” Jag hade inte ens märkt att jag svagt morrade. Vad var jag egentligen? En hund?

”Va? Öh, förlåt… antar jag.”

Råkade jag precis instinktivt och omedvetet be om ursäkt till henne? Först försökte jag avsiktligt att skrämma henne, men det misslyckades eftersom att Yukinoshita från början hade ansett mig med fientlighet. Djupt obekväm drog jag ut en tom stol och satte mig ner.

Efteråt visade inte Yukinoshita mig ens en gnutta oro. Vid något tillfälle hade pocketboken öppnats igen och ljudet av bläddrande följde. Jag kunde inte se vad hon läste på omslaget, men jag antog att det var något litterärt arbete som Salinger, Hemingway eller Tolstoy. Det var det intrycket hon gav.

Yukinoshita var som en slags ädel eftersom hon var en toppstudent och en av de mest notabelt vackra tjejerna i min skola. Men som vanligt för sådant elitfolk var Yukinoshita avskuren från alla sociala cirklar. Precis som hennes namn, yuki no shita no yuki (snön under snön) så var hon oåtkomlig och ouppnåelig. Det enda man kunde göra var att se på hennes skönhet på håll.

Ärligt talat trodde jag aldrig att jag genom den där absurda händelsen kunde bekanta mig med henne. Jag var säker på att om jag skröt om det till mina vänner skulle de vara avundsjuka. Inte för att jag hade några vänner att skryta till.

Men vad skulle jag göra med Fröken Vacker här? Jag kunde göra en sång och sjunga om att Jesus älskade henne.¹ Men det hade varit för tidskrävande så jag avstod.

”Är något fel?” Yukinoshita stirrade tillbaka på mig med rynkade ögonbryn. Jag hade troligtvis stirrat på henne för länge.

”Åh, förlåt. Jag tänkte på vad ska göra med allt det här.”

”Om vad?”

”Jag vet inte riktigt vad det här är, det enda jag fick var en kort, förvirrande förklaring.”

I stället för en ”tch” uttryckte hon sin irritation genom att smälla igen sin bok. Sen, efter att ha blängt på mig som om jag bara var en insekt, suckade hon med resignation och yttrade några ord.

”Jag antar att du har rätt. Ska vi köra en lek?”

”En… lek?”

”Ja. En lek som kräver att du gissar vilken typ av klubb det här är. Då så, vilken typ av klubb är det här?”

En lek med en vacker tjej i ett låst rum…

Jag kunde inte hjälpa att tro att det fanns något slags erotiskt element i det, men vibbarna hon gav var inte bekymmerslösa, utan snarare som en slipad kniv. Så vass att jag undrade om mitt liv skulle ta slut om jag förlorade. Vart tog den romantiska komedistämningen vägen?

Men trycket var för starkt så jag gav mig.

”Finns det några andra medlemmar?”

”Nej det gör det inte.”

Kunde den här klubben ens räknas som en klubb? Jag tvivlade starkt på det. Men leken var omöjlig för mig att vinna. Det fanns inga ledtrådar.

Nej vänta. Tvärtom har det inte varit någonting annat än ledtrådar. Inte för att skryta men ända sedan jag var liten hade jag varit en mästare på enpersonslekar, med tanke på min brist på vänner.

Jag har en hel del förtroende i min förmåga att lösa gåtor. Jag tror till och med att jag skulle kunna vinna en sådan där gymnasiefrågesport. Tja, om det är en klubb som inte kan rekrytera andra medlemmar så borde det betyda att andra medlemmar inte kan delta i aktiviteterna. Om jag organiserar mina tankar från början bör svaret vara uppenbart.

”En bokklubb?”

”Din anledning?” ifrågasatte Yukinoshita med stort intresse.

”Den egendomliga miljön, bristen på specialutrustning och trots att det inte finns tillräckligt med medlemmar har klubben inte avskaffats. Med andra ord är det en klubb som inte kräver några utgifter. Dessutom läste du en bok. Svaret var uppenbart från början.”

Felfritt resonemang, om jag fick säga det själv. Det skulle till och med få lilla Fröken Yukino att visa lite beundran och säga: ”Jo…” med en liten ’huff’.

”Inkorrekt.” Yukinoshita gav ett kort och hånfullt skratt.

Nu började hon gå på mina nerver. Vem i hela helvetet sa att hon var den ofelbara, perfekta superman? Hon var mer som en demonisk superwoman.

”Vad är det här för sorts klubb då?” Trots irritationen i min röst visade Yukinoshita inget tecken på att hon besvärades av den. Hon klargjorde att leken skulle fortsätta.

”Okej, jag ger dig den största ledtråden jag har. Det jag gör just nu är klubbens aktivitet.” Hon gav mig äntligen en ledtråd. Men det var inte relaterat till svaret alls. Så småningom skulle jag bara komma fram till samma slutsats som tidigare – en bokklubb.

Nej, andas och ta det lugnt Hikigaya Hachiman.

Hon sa: ”det finns inte några andra klubbmedlemmar förutom mig.” Men klubben hade inte blivit avskaffad.

Betydde det att det fanns fantommedlemmar? Sen skulle tvisten i historien vara att fantommedlemmarna verkligen var döda. Och i slutändan skulle min romantiska komedi förvridas och utvecklas till en relation mellan mig och en vacker fantomflicka.

”Ett ockult forskningssamhälle!”

”Jag sa att det var en klubb…”

”O-ockult forskningsklubb!”

”Fel. Du är löjlig. Spöken existerar inte.”

Utan att visa en minsta bit av gullighet genom att säga något som ”E-eftersom de inte finns, du vet! Jag säger inte det för att jag är rädd eller något!” tittade hon på mig med de mest föraktfulla ögonen.

Det var den typen av blick som sa att idioter som mig borde dö.

”Jag ger upp! Jag har ingen aning.”


Eskil Åhlander

________________________________________________

¹ En liten halvhjärtad referens till Simon & Garfunkels låt: ”Mrs Robinson” där de sjunger om att Jesus älskar henne.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Du kommer förstå – dikt av Nathalie Forsling

POESI. Solen skiner av glädje på ljusa tider Månen lyser av styrka i mörka nätter Träden viskar om hemligheter du inte kan höra Vattnets vågor har mycket att komma med men du vägrar se Du ser ett under Jag ser en uppenbarelse Det du ser är en lögn öppna ögonen …

Berättelser
Grötlingboudd, del 3

BERÄTTELSE. Efter många misslyckade kast gav jag upp och satte mig ner på piren. Isak hade fått lite småfisk men inget imponerande, trots det fortsatte han ivrigt. Nu kände jag hur det började blåsa på. Man såg nu som en vägg av mörka moln som snabbt åkte in över viken. …

Berättelser
Lätt som en fjäder – dikt av Nathalie Forsling

POESI. Jag flyger                fram        fram fram Jag är lätt som en                              fjäder                fjäder fjäder Jag har lättat mitt                             hjärta             hjärta hjärta Min själ är fri från allt de onda Som fanns inom mig