HISTORISK KRÖNIKA.

Не ленись — поделись.

Det var det min mamma alltid sa när jag fortfarande var ett litet barn. Var inte lat – dela med dig, är den bokstavliga översättningen. När jag efter många år flyttade till Sverige fick jag reda på att det motsvarande svenska ordspråket var “delad lycka är dubbel lycka”. Men är det verkligen så? Blir man alltid lycklig när man delar med sig?

I många år hade jag försökt skörda marken där det sedan många år inte hade växt någonting alls. I många år hade jag försökt ge soldaterna allt vad de begärde, men det hade aldrig varit tillräckligt. De tvingade alla bönder i min by att jobba tillsammans i en kollektiv, en kolchos. De flesta av oss var seredniaker, bönder från medelklassen, men bland oss fanns även några bednyaker, alltså fattigbönder. Vi jobbade hårt, dag efter dag, men ju mer varor vi ställde fram, desto mer begärde de. Till sist hade vi knappt tillräckligt med mat för att försörja oss själva. Jag minns att jag alltid tänkte: “Är det verkligen värt det? Är det verkligen rätt att jobba eller svälta ihjäl för att ge mat åt andra människor, människor man inte ens känner, människor som kanske lever hundratals mil från ens eget hem?”

För det första kan man inte producera mat och varor när man är död. Det fattar ju vilken människa som helst. Om vi hade haft bättre förhållanden som bönder så skulle de flesta av oss ha kunnat överleva. Om vi hade fått betalt för vårt arbete så skulle vi ha kunnat producera mer, eller köpa maskiner och boskap som skulle ha kunnat underlätta arbetet, istället för att gräva i jorden med samma redskap som våra förfäder använde. Då skulle vi inte ha haft några större problem med att producera mer mat till vårt fosterland. Alla människor behöver få någon sorts ersättning för sitt arbete för att sedan kunna arbeta vidare, det vet vi alla. Att få en belöning för sitt jobb är en självklar rättighet, som sedan leder till individens skyldighet att utföra sitt arbete.

För det andra tycker jag att varje människa har rätt till en egendom. Om jag plockar ner ett kilo äpplen från mina äppelträd, då är samma kilo min egendom, eftersom det är jag som har lagt min tid och ansträngning för att plocka ner dessa äpplen, eller för att få dessa träd att växa. Det betyder att jag har rättigheten att göra vad jag vill med mina äpplen, och det betyder att andra människor inte har rätten att ta äpplena ifrån mig. Främst av allt är jag inte skyldig att ge bort mina äpplen. Det låter ju självklart, men under tiden då jag levde i Sovjetunionen var det inte så. Ingen brydde sig om individens rättigheter för att allting skulle ägas av alla. Med enklare ord kan man säga att om jag inte gav bort alla mina äpplen så blev jag statens fiende. Om det finns en sak jag är fullkomligt säker på, så är det det här: när statens behov överstiger individens behov hamnar man alltid i ett otryggt och oroligt samhälle.

Ändå anser jag att man inte ska vara självisk och att man ska vara altruistisk med andra. Nästan alla människor i denna värld kan nog hålla med om att man känner sig lyckligare när man delar med sig och hjälper andra. Som min mamma sa, Не ленись — поделись, ne lenis’ — podelis’. Om man har råd med att ge bort en del av sina ägodelar till folk som faktiskt behöver hjälp och stöd, varför inte göra det? Men när man är i en desperat situation, när man inte har något att dela med sig med, då är den klokaste saken man kan göra att överleva själv och sedan tänka på andra människor och hjälpa dem att överleva, istället för att ge bort sitt eget liv.

Slutligen tänker jag förklara varför jag tycker individualismen är så viktig i våra samhällen, för att när man kommer till kritan handlar denna text om varför vi borde stå emot kollektivism. Fascism, nazism, kommunism… alla dessa är kända samhällssystem baserade på socialism, kollektivism. Alla dessa är ideologier som är baserade på att statens behov är viktigare än individens behov och därför ska prioriteras. Det resulterar oftast i att individen, eller särskilda grupper av individer, börjar förlora sina rättigheter. Och vad är en människa utan rättigheter? Jo, en människa utan rättigheter är en människa som inte har något värde.

Så var inte lat, dela med dig! Var inte självisk och hjälp andra människor utan att förvänta dig någonting tillbaka. Men tänk också på att du som individ har rättigheter och att ingen har rätten att ta ifrån dig dina rättigheter, inte ens staten du lever i, eftersom det finns inget som är värdefullare än en människas värde.

Konstantin Danilovich, 1912 – 1973

(Krönikan handlar om att man ska placera sig i ett historiskt sammanhang och låtsas om att man lever någon gång under 1800-1939 i vilket land som helst. Konstantin Danilovich har därför aldrig existerat.)