Det är dags att prata om AIDS-epidemin!

Krönika

KRÖNIKA.

Om vi ska starta en större diskussion om AIDS måste vi förts veta vad det är. AIDS är slutstadiet i en sjukdom som kallas HIV (humant immunbristvirus). Det är en sjukdom som försvagar och skadar en människas immunförsvar och gör det lättare för en att bli sjuk. Många som är infekterade med HIV dör av till exempel lunginflammation eller olika typer av cancer.

Människor kan få HIV på olika sätt. Från en förälder, genom blodtransfusion och samlag.

Det första bekräftade AIDS-fallet var 1959 i det dåvarande Belgiska Kongo. Man började först märka AIDS under 1970-talet i Frankrike då läkare märkte att väldigt många homosexuella män drabbades av ovanliga sjukdomar, men HIV och AIDS blev förs riktigt uppmärksammat under 1980-talet.

Just 1980-talet var en väldigt mörk tid för personer med HIV och AIDS, de flesta som blev infekterade var homosexuella och bisexuella män. Detta skapade en stor rädsla för resten av världen, mest mot homosexuella. Innan 1980-talet hade rädslan för HBTQ+ människor faktiskt sjunkit lite och världen verkade vara på väg mot ett mer accepterande samhälle, men AIDS-epidemin slog tillbaka mycket av det och okunskapen om det nyfunna viruset ledde till att mycket falsk information om homosexuella och HIV och AIDS spreds runt till folket.

Men AIDS epidemin slog hårt mot HBTQ+ personer på mer sätt en okunskap. Eftersom viruset nyss blivit upptäckt hade man fortfarande inte hittat några bra hjälpmedel, vilket gjorde att tusentals av homo- och bisexuella män över hela världen dog varje dag. Om du var homosexuell, bisexuell eller trans under denna tiden kände du som minst fem personer som dog i sjukdomen. Många som var HBTQ+ omringade sig med andra som identifierade sig som queer, så det flesta kände ofta över tio personer som dog av AIDS. Personer förlorade sina familjer till sjukdomen. Eftersom det fortfarande inte var tillåtet för homosexuella att gifta sig hade de heller inget som lagligt band dem samman, så väldigt ofta hände det att familjer efter döda homosexuella män tog över mannens ägodelar efter hans död, vilket ofta lämnade mannens pojkvän utan något alls.

De flesta som hjälpte AIDS-smittade och som slogs mot okunskapen och homofobin under denna tiden var homo- och bisexuella kvinnor eftersom sjukdomen inte spreds lika mycket bland dem.

Bildresultat för aids quilt
NAMES täcket

Under denna tiden startades ett projekt som kallades NAMES. Projektet var som ett stort lapptäcke gjort av flera stora tygbitar som dekorerats av andra för att representera personerna som dött av AIDS. Det sågs även som lite av en begravning. Eftersom många av de som dött inte hade fått en ordentlig begravning på grund av deras identiteter sågs filtarna lite som gravstenar. Filten väger runt 54 ton, har 48 000 mindre filtar och representerar 94 000 människor. Den förvaras i Atlanta och nya filtar sätts fortfarande dit.

Vi förlorade även väldigt framträdande personer under epidemin. Personer som Freddie Mercury som var en så kreativ och nyskapande artist.

AIDS-epidemin var stor och spred sig snabbt över nästan hela världen. Den dödade tusentals av människor och är en av de värsta händelserna i queer-historia, ändå pratar vi nästan aldrig om det. Det är inget som vi lär oss om i historia, eller biologi. Inte ens när vi har sex- och samlevnad i skolan. Varför? AIDS epidemin är ett perfekt exempel på hur falsk information och rädsla kan kan skada människor, och på hur viktigt det är att vi tar hand om varandra oavsett våra skillnader. Det var inte ens så länge sedan det hände. Idag har det gått runt 39 år sedan epidemin först upptäckes, och vi har bara struntat i att prata om det. Så många människor dog men det är något som kanske kommer glömmas bort helt på grund av att vi aldrig pratar om det.

Vi måste börja prata om epidemin. Det finns så mycket vi kan lära oss av den. Misstagen som gjordes under den tiden kan enkelt hända igen om vi inte försöker lära oss om det. Saker som falsk information. Konsekvenserna av den falska informationen som spred sig under den tiden var drastiska, och det krävs verkligen inte mycket för att liknande saker ska hända igen.

Tyra Öqvist

Bild: Public domain pictures

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Krönika
Hur långt ska man gå för en annan människa?

KRÖNIKA/RESONERANDE TEXT. Att hjälpa någon från att dö i en brand eller att hjälpa någon med ett problem på datorn? Det finns så, så många olika sätt man kan hjälpa någon på. Det finns till och med människor som har jobb där man “hjälper” någon att dö. Hur långt ska …

Krönika
En människa utan rättigheter

HISTORISK KRÖNIKA. Не ленись — поделись. Det var det min mamma alltid sa när jag fortfarande var ett litet barn. Var inte lat – dela med dig, är den bokstavliga översättningen. När jag efter många år flyttade till Sverige fick jag reda på att det motsvarande svenska ordspråket var “delad …

Krönika
Månadens krönika i mars är…

KRÖNIKA. ”Sluta förstöra barnens barndom” av Alicia Lövgren i 9o! Motiveringen av Kristoffer Kviberg lyder: ”Månadens vinnare tar sig an uppgiften med stor mognad, en lätthet i språket och adderar dessutom ett nostalgiskt skimmer som lyfter texten ytterligare. Teknikens påverkan på våra liv är en fråga som fortsätter engagera såväl …