”Min historia” av Sean Keast (Åttologin, plats 9)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Stress… panik… ångest… Hur kan folk förstå? Hur kan de tro att de förstår? Alltid samma skit, “du ska väl inte klaga”, “du har ju det så lätt”, “men har du sett dina betyg eller?”. Det är som att folk tror att de vet hur jag har det. Att bara för att jag har bra betyg så har jag det jävla lätt? Hur fan kan de veta? De har ingen aning om hur jag har det. Jag har det inte lättare, de verkar tro att bara för att jag har bra betyg så är allt så mycket lättare för mig. Har det aldrig korsat deras tankar att jag kanske bara pluggar mer? Det är skitsvårt. Vad? Allt. Allt från att bara ta sig upp på morgonen, till att sitta och skriva ett 1,5 timmars prov. Med ångest att man MÅSTE prestera på A-nivå, annars är man värdelös. När man sitter där i bänken och nästan skakar av ångest. Man vet precis vad man ska skriva men det går bara inte. Man får inte ner ett skit. Det är skitsvårt. När man ständigt går runt med den här klumpen i magen, den där klumpen som aldrig försvinner. Den där klumpen som liksom bara är där och gör skitont. Som bara väntar på att explodera vid minsta kommentar. Vid minsta kommentar om hur jag ser ut, hur jag beter mig, vilka jag är med. Ja, vilka jag är med. Tydligen så är man bög bara för att man har mestadels tjejkompisar. Visst så är det absolut inget fel med att vara homosexuell, men det är inte kul att alla ska anta en massa saker om en bara för att man är mer bekväm med vissa människor. Nej, jag är inte som alla andra stereotypiska ungdomskillar, men har folk verkligen inget bättre att göra än att slänga en massa jävla kommentarer på mig? Jaja, det var väl allt för idag….

Mitt huvud kändes tungt när det låg mot kudden, som om någon skulle sitta och trycka ner det med all sin kraft. Som om världens alla problem var på mina axlar. Jag slog sakta upp de trötta ögonlocken och i en rörelse så satte jag mig upp och stängde av mitt larm med den lilla kraft som fanns kvar i kroppen. Långsamt satte jag ner fötterna i golvet och sköt ifrån för att resa mig upp, men till ingen lycka. Mitt huvud började snurra och med ett duns ramlade jag ner på golvet. Allting snurrade runt mig som om jag låg på ett enda stort hjul och mitt huvud kändes som om det skulle implodera vilken sekund som helst under tyngden av den sprängande huvudvärken. Med mina taniga ben så försökte jag resa på mig igen, men ännu långsammare den här gången. Till slut så lyckades jag få mig själv på fötterna och med små steg så tog jag mig hela vägen till garderoben. Med all lust i världen till att bara slänga mig på sängen igen så valde jag en outfit, svarta jeans och en simpel grå tjocktröja. Alltid långärmat och en storlek större än vad jag egentligen har. Med trötta och “entusiastiska” steg tog jag mig äntligen ut ur mitt rum och vidare ner till köket. När jag kom in i matsalen såg jag som vanligt en tallrik med två mackor och en lapp bredvid. Lappen var skrynklig och texten var skriven med kantiga och slarviga bokstäver som när man skriver under stress. Mitt huvud fylldes av inget annat än irritation när jag läste lappens innehåll:

Hej älskling! Hann inte stanna kvar tills du vaknade men har gjort i ordning några mackor, dina favoriter som vanligt. Älskar dig och syns ikväll! Kanske kommer hem lite senare idag då vi är kort om personal. Puss puss, älskar dig – Mamma.

Samma grej varje morgon. Jag kommer ihåg alla hennes lappar så väl. Ibland undrade jag om hon fattade att jag inte åt hennes guds fördömda mackor och hon bara inte brydde sig, eller om hon faktiskt var så jävla naiv så hon verkligen trodde på allt jag sa. Trots min vilja att bara slänga mackorna i soporna, så tog jag upp ena mackan och förde den upp till munnen. Jag tog en liten tugga av brödkanten och bara konsistensen fick mig att vilja spy. Mina mage vreds under smaken av kolhydraterna. Med tunga kväljningar slängde jag ner mackan och slängde dem i sopporna. Istället tog jag bara ett glas vatten och satte mig i soffan. Som vanligt innan jag gick till skolan så kollade jag antingen på Youtube eller Netflix i ungefär 20 minuter innan det var dags att gå. Jag drack som sagt upp mitt vatten och kollade klart på avsnittet av Outlander. Världens bästa serie “btw”. Sedan borstade jag tänderna, gjorde i ordning håret, packade ner allt jag behövde till skolan och begav mig ut.

Jag bodde rätt så nära skolan men vägen dit kändes som evigheter. Varje steg blev bara allt tyngre och tyngre. Min huvudvärk blev bara allt värre under färden. Till slut när jag faktiskt kom fram till skolan så trodde jag nästan att jag skulle svimma. Varje morgon var densamma i typ två år. Sjuan var ändå helt okej men åttan och nian var rena helvetet. Skolan var rätt så stor, vi var fem klasser i varje årskurs med ungefär 25 – 30 elever i varje klass. Klasserna gick från A – E. Själv gick jag i 3b. Bästa klassen någonsin. Sa ingen någonsin. Vår klass var uppdelad i fem olika grupper. Nördarna, Sportkillarna, Populära (vilket mestadels bestod av snobbiga morrhoppor med svinrika föräldrar), de allmänt skeva och så hade vi mig och mina vänner. Vi (och med vi menar jag mig och mina två bästa vänner) var en salig blandning. Eire som var äldst i vår grupp var extremt duktig på att sjunga. Då menar jag EXTREMT duktig, men varje gång man försökte ge henne en komplimang viftade hon bara bort den och sa: Det är väl inget speciellt? Alltid lika ödmjuk. Eller… Jag visste inte riktigt om det var ödmjukhet eller bara hon som ville ha fler komplimanger. Sen så hade vi Lysa. En extremt snäll själ. Nästan för snäll ibland. Hon var liksom… väldigt omtänksam, men ibland så ledde det till att vissa människor utnyttjade hennes ödmjukhet. Hon var även väldigt duktig på att rita och även slöjd. Hon var typ duktigt på allt som hade med kreativitet och fingerfärdighet att göra med. Till sist och även minst hade vi mig. Inte minst på längden men på alla andra sätt man kan tänka sig. Jag, även kallad Jace, var en lång, blond, blåögd kille på 16 år. Jag klädde mig ganska bra faktiskt, eller, det är vad mina vänner sa i alla fall. Sen om de faktiskt menade det eller inte är en annan sak. De hade en tendens att göra så. Säga saker för att trösta men aldrig riktigt mena det. Till skillnad från dem hade jag inga talanger, inga som jag själv erkände. De och min svensklärare brukade alltid säga att jag hade en talang för att skriva, men vet inte hur sant det är. I alla fall så fortsatte mitt liv så här i ungefär två månader till. Ända tills… en dag. En måndag två veckor innan jag skulle sluta nian hände något som skulle förändra mitt liv för resten av mina dagar.

Dagen började som vanligt. Vaknade, mådde piss, åt inget, gick till skolan. Allt var som vanligt, förutom att jag mådde sämre än vad jag brukar. Huvudvärken övergick till sprängande migrän och hjärtat kändes som om det skulle stanna vilken sekund som helst. Vägen till skolan brukade alltid vara jobbig men den här gången var det värre än någonsin. Varenda muskel bara skakade och benen kändes som om de skulle ge vika vilken sekund som helst. Huvudet bara snurrade mer och mer ju längre jag gick. För varje steg jag tog blev omgivningen bara suddigare och suddigare. Det tog bara 20 minuter innan min kropp gav vika. Jag föll. Allt försvann. Det var som om någon ryckte bort marken under mina fötter och tog bort allt ljus från världen. Som om någon hade gjort slut på alla ljud och känslor man kan uppleva. Allt som fanns var jag, och mörker. För mig kändes det som evigheter men det tog inte lång tid innan någon hade hittat mig och ringt ambulansen. Varje sekund kändes som en livstid, jag var säker på att jag var död.

Jag kommer inte ihåg mycket av vad som hände sen men jag kommer ihåg att jag vaknade i en bil. En ambulans. Jag kommer ihåg känslan av en hand som låg på min. Jag kommer ihåg att hon pratade med mig, eller, försökte i alla fall. Hennes röst var skakig, lika som hennes händer. Jag minns hur jag såg konturerna av hennes ansikte och hörde hur hon snyftade, så jag antog att hon grät. Det tog ett tag men till slut slog det mig vem det var. Min mamma. Hon som hade skitit i mig all dessa år, hon som hade gjort mina “favoritmackor” varje dag för att skapa någon sorts falsk illusion om att hon brydde sig. Men för en gångs skull var jag glad att se henne, att hon var vid min sida. Hon var ju trots allt min mamma. Min vakenhet kunde inte ha varat i mer än tio sekunder innan allt försvann igen.

Resten är otroligt suddigt men jag minns att jag vaknade i en säng. Jag kommer ihåg konturerna av människor som stod runt mig. Jag var först inte helt säker på vad det höll på med men jag kan minnas hur de lyste i mina ögon och att de hade satt in någon sorts slang i näsan på mig. För vissa kan det verka självklart att jag låg på ett sjukhus men att vara där i stunden och knappt vara vaken gjorde saken betydligt oklarare. Jag vet inte riktigt hur länge jag låg där men det måste ha varit flera dygn. Första dagen skiftade jag mellan vakenhet och sömn, men andra dagen hade jag fått tillbaka min känsla av verklighet. Läkarna fortsatte med sina tester under dagarna som jag låg där och berättade gradvist för mig vad som hade hänt.

Min kropp hade helt enkelt gett upp. Gett upp efter alla månader som jag praktiskt taget svultit mig själv.

I slangen som de hade satt fast genom näsan på mig gav de mig ämnen som min kropp behövde för att återställa sig själv. Min mamma kom regelbundet på besök och ofta hade hon med sig Eire och Lysa. Efter tre dagar blev jag äntligen utskriven. Men det var inte slut där. Efter att jag hade blivit utskriven ur sjukhuset tog socialtjänsten kontakt med mig. Eller ja, det var väl en kombination av soc och mamma. De ville skicka iväg mig till ett slags “hem” för sådana som mig. Ett slags rehabiliteringshem alltså. Först var jag väldigt emot idén men till slut gick jag med på det. Vilket jag är otroligt glad att jag gjorde.

Hemmet var ganska stort men det behövdes då vi var runt tio personer som var där. Huset var ganska gammalt, men med en modern inredning. Hallen var fylld av abstrakta tavlor som vissa var helt omöjliga att tyda. Köket var stort med modern utrustning och var delat i två delar. Ena delen var själva köksdelen där man lagade mat, och andra delen användes som matsal. Köket var direkt kopplat till vardagsrummet, som till skillnad från köket hade en gammal inredning. Det fanns en stor soffa som klädd i grått, och på var sida av kaffebordet som stod framför soffan stod det två fåtöljer. Det fanns fem sovrum så vi var två som delade på rummen. Sovrummen var medelstora med två dubbelsängar i varje. Man fick ha med sig egna möbler att dekorera sin sida av rummet med, men det fanns även redan möbler där. Man hade ett skrivbord, en garderob, ett sängbord och en byrå. Människorna som höll i allt var väldigt trevliga men också väldigt stränga. Vi hade klara regler om städsysslor och skärmtid, och var man duktig med sina sysslor fick man tio poäng efter slutet av veckan. Desto fler poäng man hade desto fler privilegier fick man. Privilegierna varierade allt mellan mer skärmtid, till biobiljetter med mera. Poängsystemet var ett sätt att uppmuntra att sköta sig och det var väldigt jobbigt i början men när man väl vande sig funkade det väldigt bra. Första och andra dagen ägnade jag åt att flytta in och att lära känna stället och folket. Men efter tredje dagen började rehabiliteringen. Rehabiliteringen låter så extremt men den bestod mest av att bara prata. Att prata om ens egens känslor och upplevelser. Vi hade morgonmöte varje morgon innan frukost klockan 7 i vardagsrummet där vi som sagt pratade om hur man mår och hur vi skulle fortsätta med rehabiliteringen.

Man var där så länge som man själv och soc tyckte att man behövde vara där. Själv var jag där i tre månader. Funkade det? Ja. Själv har jag aldrig mått bättre och ska snart om bara några veckor ta studenten.

Det jag ville förmedla med den här berättelsen var att oavsett hur pissdåligt du mår, eller hur svårt du än har det så är inget omöjligt. Bara fortsätt kämpa och sök hjälp. Det här var min historia.

Christoffer Kireen

Av Sean Keast

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. Isabelle …

Berättelser
”Trädet vid ån” av Isabelle Karlsson (Åttologin, plats 1)

BERÄTTELSE. Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss. Vi satt …

Berättelser
Intervju med Hannah Svedberg Wallmo, författare till ”Pojken som drunknade i solen”

ÅTTOLOGIN. Hannah placerade sig på andra plats i omröstningen om bästa novell. Hennes novell heter ”Pojken som drunknade i solen” och är en språkligt skicklig novell om en pojke och hans sjuka mamma, som delvis utgår från den gamla myten om Sisyfos (som flög för nära solen och störtade). Jag …