Beskedet av Lisa Hasselblad (Åttologin, plats 6)

Berättelser

BERÄTTELSER.

“Att bestämma folks öden. Att bestämma hur människors framtida liv skulle se ut. Det var min vardag förut. Att välja vem som skulle få stanna kvar och vem som inte fick det. Vem som måste åka tillbaka till det personen flytt ifrån”.

Det kändes som att mina ögonlock hade tyngder som drog ner dem. Jag hade inte fått mycket sömn under natten. Mardrömmarna ekade fortfarande i mitt huvud. Jag kunde inte ens minnas när jag inte haft dem. Alltid samma scenario och samma dröm. Pojken som dras ifrån sin mammas trygga famn. Med tårar, skräck och rädsla i ögonen.

En kall kår gick snabbt genom min kropp och jag huttrade till. Stängde ytterdörren och vred om nyckeln. Ett mörkt, tyst täcke låg fortfarande över staden. Solen skulle nog inte komma fram förrän om flera timmar. Jag drog den röda yllekappan tätare omkring kroppen och satte på mig mina skinnhandskar. Det var en sådan typisk vintermorgon. Snön låg glittrande och alldeles orörd på marken. Jag var tvungen att kliva högt för att inte få in så mycket snö i mina kängor när jag gick för att hämta den något rostiga, gröna cykeln som stod bakom skjulet. Egentligen var det lite för kallt och halt för att cykla, men de hade sandat trottoarerna igår så med lite försiktighet skulle det nog gå bra.

Jag var redan en kvart sen när jag kom fram, men cykelturen hade i alla fall fått mig att vakna till lite grann. När jag kom innanför dörren så värkte mina fingrar. Det var temperaturskillnaden som gjorde det. Jag tog snabbt av mig kappan och la den över stolsryggen. Jag gick till andra sidan av rummet och värmde mina händer mot det lilla elementet. Det var bara ljummet, men bättre än ingenting i alla fall.

Klockan var inte mycket när mitt första möte började. Närmare bestämt 06:10. Jag hade inte riktigt mitt vanliga fokus. Något störde mig. Men vad, kunde jag inte komma på hur mycket jag än försökte tänka.

Jag satt och höll på med lite pappersarbete när Pavel kom in till mitt rum. Jag la ifrån mig häftapparaten och såg på honom. Han stod bara där och tittade tillbaka. Jag märkte att han inte visste vad han skulle säga, eller hur han skulle formulera sig. Hans mun öppnades några gånger, redo att forma ett ord, för att bara någon sekund senare åter stängas.

-Är det något? frågade jag till slut.

-Ehm, ja förlåt… Nja, jag vet inte riktigt…

Jag avbröt och bad honom att sätta sig. Han nickade lite osäkert och satte sig på den bruna sammets-fåtöljen som jag hade fått ta över när Mariah hade slutat. Mitt arbetsrum var nog det finaste på vår avdelning. Jag hade varit noga med att det skulle inredas på mitt sätt och efter mina villkor. Efter en dag med de tuffa och jobbiga uppgifter som vi ofta fick så kändes det skönt att kunna stänga in sig där.

Jag ryckte till av att Pavel började prata. Jag hade för några sekunder glömt bort att han var där.

Jo, jag tänkte fråga dig en sak, sade han. Jag tittade på honom med en blick som visade att han skulle fortsätta. Jag märkte att det tog honom emot att berätta.

-Jag har fått uppgiften att träffa en familj nu om en stund.  De vill få tillstånd att passera gränsen och sedan stanna kvar. Problemet är att jag tittat igenom alla papper och det ser inte ljust ut för någon av dem. Möjligen för den lilla pojken, men de andra kommer knappast kunna få stanna. Det är liksom inte möjligt.

Jag satt spänd och lyssnade. Han började prata snabbare och snabbare men kom aldrig riktigt fram till vad det var han ville ha hjälp med.

-Så ja, min fråga är om du hade kunnat ta över uppgiften? Jag tror tyvärr inte att jag klarar av det här längre. Självklart står jag i skuld till dig senare i så fall.

Det snurrade i mitt huvud. Mer än vad det hade gjort i morse. Det var länge sedan jag hade gjort något liknande.

-Jag antar det. Det borde inte vara några problem.

Pavel log sitt bredaste leende så att alla hans tänder visades och tackade mig flera gånger innan han gick ut ur rummet. Jag vet inte riktigt varför jag hade tackat ja till uppgiften. Men det kändes så dumt att svika honom. Jag såg att han menade allvar med det han sa. Jag hade inte haft samvete till att låta honom behöva göra det. Jag tittade snabbt på den guldiga klockan som satt i en av bokhyllorna, 12.37. De skulle alltså vara här om drygt 20 minuter.

Jag stod och tittade ut genom det lilla rektangulära fönstret. Snön yrde i luften och hade vid vägkanterna börjat färgas gråbrun av avgaserna. Jag fastnade i samma position och stod kvar där i säkert en kvart. Mest för att få tiden att gå. Allt pappersarbete var färdigt för dagen och jag väntade nu bara på att få utföra den sista uppgiften innan även jag kunde ta helg. Jag längtade redan hem till min bok och till den varma och sprakande brasan.

Jag gick nerför den långa spiraltrappan som ledde ut mot gränskontrollen. Jag hade endast på mig en tunn skjorta vilket jag märkte blev väldigt kallt i det bistra vädret. Jag kunde se att det höga taggtrådsstängslet var täckt av vit frost. Det hade varit en väldigt kall natt.  

När jag kom fram till bås 7, vilket bland annat var mitt bås, så såg jag at familjen var ungefär 15 meter bort. De stod och pratade med en annan vakt som kliade sig i huvudet och såg vilsen ut. Jag försökte genom gester och vinkningar visa att de skulle komma till mig. Till slut så fick vakten äntligen syn på mig och pekade tydligt så att de visste vart de skulle ta vägen.

Familjen bestod av Natasha, Oleg och deras son som jag skulle gissa på var i femårsåldern. Vi hälsade och jag förstod direkt att detta skulle bli jobbigt eftersom jag visste vad papperna visade. Vi hade väldigt svårt att kommunicera och överhuvudtaget förstå varandra då de båda var mycket dåliga på engelska. I vanliga fall brukade annars dessa uppgifter gå ganska snabbt, men jag förstod att det denna gång skulle ta längre tid. Jag bestämde mig därför att be dem följa med in till bås nummer 7.

När vi väl kom in så visade jag dem till den lilla, marinblåa soffgrupp som jag tagit med hemifrån, bara några dagar tidigare. Jag hade inte haft någon användning av den hemma och fick idén att ta med den hit. Jag tyckte verkligen att den klädde rummet, som i sig var väldigt trist. Det var gråa, mörka tapeter samt färglösa möbler. Rummet var litet och hade bara plats för soffgruppen, ett skrivbord, en byrå och två trästolar. Det hade även bara ett fönster vilket gjorde att det blev mörkt där om kvällarna, då det svaga skenet från skrivbordslampan knappt hjälpte alls.

Jag gick till min byrå och drog ut en av lådorna där jag lagt alla papper. De papper som visade att de inte skulle få passera. Jag ville ge dem en chans att läsa och titta igenom själva först och la därför papperna på det lilla bordet framför soffan. Både Natasha och Oleg såg förväntansfulla och ivriga ut när jag nickade mot dem och visade att de skulle läsa. Deras lille son, som jag fått reda på hette Aleksei, verkade förvirrad och tittade fram och tillbaka på papperna och på sina föräldrar. Helt ovetande om vad som skulle ske.

Jag satt tyst och synade deras miner och ansiktsuttryck när de nervöst läste igenom. Olegs rynka i pannan såg plötsligt ut att ha djupnat. De pratade med varandra lite då och då. På ett språk som jag omöjligt kunde förstå. Jag blev som paralyserad och bara satt där utan att säga ett ljud. Jag kände mig ynklig. Både för att jag inte kunde förklara för dem, men även för att det var jag som skulle skicka dem tillbaka. Natasha började plötsligt att gråta hysteriskt. Aleksei satt där i hennes famn och försökte förstå sig på vad det var som hände.

Helt plötsligt så dök drömmen upp i mitt huvud. Mardrömmen som jagat mig så många nätter. Den lilla pojken och mamman. Jag var tvungen att säga någonting nu.

-Jag förstår att detta är svårt att ta in och att ni är ledsna, började jag.

Oleg avbröt mig. Han var så förtvivlad att han nästan skrek.

-Det måste finnas något vi kan göra för att få passera! Vi kan inte åka tillbaka. De är ute efter oss och vi kan inte leva där.

-Jag är ledsen men det finns inget vi kan göra. Om det hade funnits ett annat alternativ så hade det inte blivit så här.

-Snälla, snälla! Låt Natasha och Aleksei passera. Jag kan inte se dem gå igenom detta.

Oleg satt nu på knä framför mig och bad. Tårarna rann nerför hans kinder och ner på den gröna jackan som han bar.

-Hur kan ni göra såhär mot oss!? Vi kommer inte klara oss om ni tvingar oss att åka tillbaka nu.

Natasha satt stilla med ansiktet i händerna och grät. Aleksei förstod inte mycket, men försökte få kontakt med sin mamma. Jag befann mig i chocktillstånd. Helt slukad av situationen. Tårarna brände bakom mina ögonlock och jag önskade att jag skulle vakna upp nu, och att allt detta också bara skulle vara en dum mardröm. Men jag vaknade inte upp, för allt det här var på riktigt och skedde just nu.

Några minuter senare steg tre vakter med uniformer in. Jag kunde se batonger och pistoler som satt i deras bälten. Vakterna sprang fram och grep tag om Oleg, Natasha och Aleksei och förde dem ut mot bilarna. Det sista jag hörde var Aleksei som förtvivlat ropade på sin mamma när han motvilligt kastades in i en av bilarna. Jag hörde bildörrarnas dova smällar, hur motorerna startade, och hur bilarna sedan körde iväg…   

Mardrömmarna var tillbaka. Nu skulle de aldrig lämna mig, det var jag säker på. Jag ville aldrig mer åka tillbaka dit, tillbaka till gränskontrollen.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Ett gäng med idioter, del 4

BERÄTTELSER. Jag förbannar tyst Andrew, den självbelåtne skitstöveln, medan jag i smyg spänner fast ett rep runt den lealösa tjejens midja. Jag vet hennes namn men kan inte tänka på det, kan inte tänka på att hon är en människa av kött och blod precis som jag. Hon är en …

Berättelser
Fånge i min egen kropp

Jag sprang, och om det inte hade varit under dessa förfärliga omständigheter skulle jag befinna mig i extas. Jag hade aldrig sprungit förut, det var inte acceptabelt för en fin flicka att springa runt och leka som en simpel pojke. – Jädrans! Utropade jag när mina tankar fört mig iväg …

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …