”Den oskyldiga mördaren” av Ella Haugness (Åttologin, plats 3)

Berättelser

BERÄTTELSER.

Lou’s rossliga andetag blir långsamt lugnare när hon sitter inklämd bakom soptunnorna i det smutsiga, trånga gathörnet. Händerna och axlarna skakar okontrollerat, men resten av hennes kropp är som förlamad. Tårarna rinner ner för hennes fräkniga kinder och sakta sprider sig skräcken i hennes magra kropp som ett gift. Hon kan inte tänka klart, rädslan har tagit över hennes hjärna helt och hållet. Lou kan bara tänka på en enda sak; att hon, från och med denna dag, kommer att vara en mördare för all framtid.

-Lou!

Lou’s mamma öppnar dörren till den minimala skrubben under trappan. Den är så liten att bara en smal säng får plats i den. Hon måste böja sig ner för att komma in genom dörröppningen.

-Lou, du måste vakna nu. Du ska till jobbet, säger hon samtidigt som hon försiktigt lägger sin hand på Lous axel.

Lou öppnar ögonen och kollar trött upp på sin mor som står böjd över henne.

-Jag ska gå upp, snart.

-Nej, du måste gå upp nu, på en gång, svarar hennes mor strängt.

Lou suckar, men gör ändå som modern säger.

Hon tar sig, med släpande, sömniga steg, in i det spartanska köket för att äta frukost. Det är trångt och smutsigt som i resten av det lilla huset. Golvplankorna är fulla med flisor och väggarna som förut hade en fin gammelrosa färg har nu blivit alldeles grådassiga av allt damm. Lou har länge tänkt fråga sin mamma om hon kunde få måla om väggarna eller lacka golvet. Men hon vet redan svaret på den frågan. Hon vet redan att hennes mamma kommer skylla på att de inte har tid eller att hon faktiskt tycker att det är fint så som de har det eller något annat i samma stil. Lou har lärt sig alla hennes moders ursäkter utantill. Varje gång hennes syskon klagar på att deras kläder är för små eller varje gång resor kommer på tal hittar deras mamma alltid på en ny lögn eller en ursäkt för att dölja sanningen.

När hon med släpande steg tar sig mot garderoben i hallen för att ta på sig sina arbetskläder, går hon förbi en spegel. Hon stannar och stirrar in i de trötta, gröna ögonen. Ringarna under ögonen är bevis på alla kalla, sömnlösa nätter som hon har varit tvungen att genomgå under vinterhalvåret, då det är alldeles för kallt för att man ska kunna sova. Hon märker att hennes fräknar har börjat synas på hennes kinder och näsa igen och hon ler för sig själv. De brukar alltid börja synas när våren går över till tidig sommar. Hennes fräkniga ansikte är inramat av lockigt, rött hår som går ända ner till midjan. Arbetskläderna som hon sedan tar på sig är mörka, enkla och gjort av ett grovt tyg. De sitter löst på hennes smala kropp. Hon ser sig i spegeln igen och suckar för sig själv innan hon går ut genom ytterdörren.

Det är en varm dag. Luften är kvav av de stora molnen som ligger som ett täcke över London. Ljudet av människorna som trängs på trottoaren dränks av den bullriga trafiken. Då och då hörs plingandet av arga cyklister som vill komma fram i trängseln. Lou styr stegen mot tunnelbanestationen. Hon går så fort hon kan för att inte stoppa upp strömmen av människor. Hon trycker sin axelbandsväska hårt mot kroppen och försöker göra sig så osynlig som möjligt. Hon vill inte dra uppmärksamhet till sig.

Lou’s mamma har ofta varnat henne för ficktjuvar som smyger runt på gatorna. Hon brukar säga att tjuvarna kan känna svaghet och rädsla på mils avstånd och att måltavlorna för deras brott oftast är flickor i Lous ålder. Hennes mammas berättelser har skrämt upp henne så pass mycket att hon inte vågar gå utanför huset utan en burk med pepparsprej i handväskan. Men det är inte bara hennes mammas berättelser som har skrämt upp henne. Hon ser ofta unga kvinnor med blåmärken och öppna rivsår på både armar och ben som går runt i hennes hemkvarter. Och vissa nätter vaknar Lou av gälla skrik från kvinnor i grannhusen.

Hon skyndar sig ner för den breda trappan, ner till plattformen där hon ställer sig och väntar på tåget. Hon tittar sig omkring och hon hittar snabbt en ledig bänk där hon sätter sig. Ett meddelande om att tåget är försenat dånar ut i högtalarna. Lou tittar sig omkring igen. Det är ovanligt tomt på folk för att vara en måndagsmorgon i centrala London. Det är endast hon, en äldre dam med en kvällstidning, en kvinna som säljer smågodis och en man i kostym som står på plattformen. Det är nästintill tyst. Man hör bara det svaga prasslet från damens tidning när hon vänder blad och meddelandena från högtalarna. Luften där nere är mycket svalare än den heta luften som trycker uppe vid gatorna. När Lou är helt säker på att ingen tittar knäpper hon upp en knapp i skjortan och drar upp sina tajta byxor till knäna. Hon andas sakta ut och njuter av den svala luften som kyler ner hennes svettiga hud. Hon blundar och försöker slappna av för bara en liten stund.

Lou rycker till och öppnar ögonen. Några få sekunder vet hon inte vart hon är. Efter att hon har tittat sig sömndrucket omkring kommer hon på att hon fortfarande sitter på plattformen och väntar på tunnelbanan. Men det är något annorlunda. Nya ljud från nya människor. Ljuden kommer från andra sidan av plattformen. Lou tittar dit och får syn på en grupp av män i medelåldern som står tätt i en klunga. De har alla på sig t-shirts från något fotbollslag som Lou inte känner till och några av dem håller i tomma ölburkar. Någon säger ett skämt och alla skrattar högt, en av dem vinglar till och ramlar ner på marken och männen skrattar ännu mer. Plötsligt får en av männen ögonkontakt med Lou. Hon ser ända från sin plats på andra sidan plattformen att hans ögon är blanka och ofokuserade av all alkohol. Hon tittar snabbt ner i marken och det går en rysning genom hela hennes kropp. Hon inser skräckslaget att hennes skjorta fortfarande är uppknäppt och hon försöker knäppa knappen med fumliga händer, men hon vet att det redan är försent. De har redan sett henne. Hon hör klumpiga fötter som sakta närmar sig. Hon hör en avlägsen, sluddrig röst som ropar på henne.

Hon sträcker sig ner för att ta upp sin väska, men hon hittar den inte. Hon sträcker sig längre in under bänken men hon känner den fortfarande inte. Paniken ökar i takt med att de klumpiga fötterna kommer ännu närmare. Till slut, efter att hon har varit tvungen att ställa sig på alla fyra och sträcka sig så långt hon kunde under bänken, får hon tag på väskan. Lou ställer sig hastigt upp och tar ett steg i riktning mot trappan, längre kommer hon inte. Männen har hunnit ta sig över hela perrongen till henne och nu har en av dem tagit tag i hennes arm. Han drar henne tätt intill sig och andas ansträngt i hennes ansikte. Stanken av den billiga ölen fyller hennes näsborrar. Mannen skrattar högt när hon försöker dra sig ur hans hårda grepp.

-Vart tänkte du ta vägen? viskar han i Lou’s öra med sin sluddriga röst.

De andra männen börjar dra i hennes skjorta. Deras stora, kalla händer tar sig in innanför skjortan och tar på hennes bara hud. De känner på hennes bröst. De smeker hennes rygg. Lou skriker rakt ut. Det är ett hest och panikslaget skrik. Hon vet inte vad hon ska göra för att få dem att sluta. Hon bara slår vilt med armarna och sprattlar med benen. Hennes förtvivlade försök att göra sig fri misslyckas och alla männen håller bara hårdare om hennes späda kropp.

Mannen som tog tag i hennes arm har nu börjat försöka dra av hennes byxor. Hans stora händer gör flera försök att öppna den lilla gylfen på Lous tajta byxor. Medan han lägger all sin koncentration på byxorna, märker han inte att han har släppt Lous högra arm. Hon ser sin chans och med sina sista krafter slår hon till mannen hårt i ansiktet med knytnäven. Mannen vacklar bakåt med handen för ansiktet. De andra männen släpper Lou i ren förvåning och hon reser sig upp och springer så fort hon kan åt andra hållet. Hon hinner ungefär fem meter innan mannen har kommit ikapp henne och återigen har tagit tag i hennes ena arm, men hårdare den här gången. Hoppet som hade tänts i henne släcks omedelbart igen. Precis innan mannen får tag på hennes andra arm, stoppar Lou ner handen i hennes väska och får upp pepparsprejen. Hon vänder sig mot mannen, som skakar av raseri och vrede, och sprejar honom i ansiktet. Han stapplar snabbt bakåt med handen mot ansiktet. Han skriker och svär av den svidande smärtan. Han märker inte att han kommer närmare kanten på plattformen och ramlar till slut baklänges ner på spåret.
Just då hör Lou tåget.

Det kommer in på perrongen med hög fart och det saktar inte ner. Lou står blickstilla. Hon inser att hon inte kommer hinna hjälpa mannen upp. Hon tittar på honom och det sista hon ser är hans blodsprängda ögon som stirrar rakt på henne.

Sedan ser hon bara blodet. Blodet som forsar i strida strömmar från mannens kropp. Hon har det på händerna, på armarna och över hela benen. Lou står där med mannens blod droppande från kläderna några sekunder innan hon förstår att det var hon som gjorde det. Det var hennes fel. När den tanken till slut har landat i hennes huvud går den inte att få bort. Hon vänder sig om mot trappan och går några steg innan hon börjar springa. Hon vet inte vart hon ska eller vad hon ska göra. Hon måste bara ta sig därifrån.

Ella Haugness

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Ett gäng med idioter, del 4

BERÄTTELSER. Jag förbannar tyst Andrew, den självbelåtne skitstöveln, medan jag i smyg spänner fast ett rep runt den lealösa tjejens midja. Jag vet hennes namn men kan inte tänka på det, kan inte tänka på att hon är en människa av kött och blod precis som jag. Hon är en …

Berättelser
Fånge i min egen kropp

Jag sprang, och om det inte hade varit under dessa förfärliga omständigheter skulle jag befinna mig i extas. Jag hade aldrig sprungit förut, det var inte acceptabelt för en fin flicka att springa runt och leka som en simpel pojke. – Jädrans! Utropade jag när mina tankar fört mig iväg …

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …