”Låg puls” av Filippa Wiltén (Åttologin, plats 4)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Det blåser mycket på den höga bron, egentligen får man inte gå här men ingen verkar bry sig om vad jag gör. Bron är bara till för bilarna så att de ska kunna komma över till andra sidan floden. Det finns en liten risk att jag skulle kunna bli påkörd men vad spelar det för roll, jag dör förhoppningsvis oavsett.

Men om jag inte hoppar snart kommer jag orsaka en seriekrock och då är det är kanske inte bara jag som dör.

Många bilar som kör förbi mig tutar, kanske bara för att jag ska flytta på mig så att de inte ska köra på mig, men ingen stannar. De stannar inte ens när jag börjar klättra på staketet, eller sätter ena benet över andra sidan av staketet. Det visar verkligen hur mycket folk bryr sig, de skulle ju lika gärna rulla ner fönsterrutorna och heja på, kanske till och med ropa ut ordet ‘hoppa’. Det kanske är det de menar när de tutar, att de vill att jag ska hoppa.

Gör man ingenting bryr man sig inte, det har jag fått lära mig genom alla år jag gått igenom den hemska mobbningen. Inga lärare har gjort någonting, inga andra elever heller. De har bara stått vid sidan av och kollat på, kanske till och med skrattat lite. Mina föräldrar gjorde inte heller något, det visste väldigt lite om det som hände men bara att jag säger att jag inte trivs borde väl vara nog för att de ska bry sig.

Jag lämnade såklart ett brev, ett brev till alla personer som betytt någonting i mitt liv. För att få en chans att säga hejdå. Jag skickade ett brev till Alexander, min bästa vän. Eller ja, min gamla bästa vän, han flyttade till en annan stad. Den ligger inte väldigt långt bort men tillräckligt långt bort för att han inte kan hälsa på. Han visste inte vad jag skulle gå igenom när han flyttade, så han kunde ju inte hjälpa mig. Men vi har egentligen tappat kontakten helt, så jag har ju egentligen ingen anledning att leva längre.

Jag skickade också brev till mina mobbare och mina föräldrar. Jag skrev inte så mycket till mobbarna, vad skulle jag egentligen säga till dem som fått mig att hoppa idag, grattis? Eller kanske god jul?

‘Dö’ ropar de efter mig i korridorerna på skolan ibland, för att de inte vill att jag ska leva kvar på denna jord. För att i deras ögon är jag inte värd mer än smutset under deras skor.

Tårarna rinner ner på mina kinder när jag tänker på vad jag ska göra, jag är inte rädd för att dö. Tvärtom är jag rädd för att inte dö, för vad alla kommer säga till mig om jag överlever eller hur de kommer se på mig. Kanske kommer jag till helvetet för att jag inte valde att leva mitt liv, men helvetet kan inte vara så farligt i jämförelse med vad jag gått igenom.

När jag torkat tårarna slänger jag över mitt andra ben över staketet så nu sitter jag här dinglande med benen över det frusna vattnet. Om jag inte dör av fallet kommer jag definitivt frysa ihjäl.

Det fanns tydligen någon som brydde sig tillräckligt för att ringa polisen, jag hör sirenerna en bit bort och om de inte ska “rädda” mig måste jag hoppa inom minuten. Jag trodde inte att känslan jag skulle få innan jag dog var stress, stressen att dö till och med.

-Stopp! hör jag en manlig röst ropa bakom mig.

“Stopp” är det enda han säger, det är som att jag är en brottsling som han befaller att stanna. Men jag är ju ingen brottsling, jag om någon är offret här.

Eller är det kanske de stackars mobbarna som inte längre har någon att mobba, det kanske är vad alla andra tycker. Det var säkert därför någon ringde polisen, för att mobbarna inte skulle förlora sin enda slagkudde.

Jag vänder blicken bakåt och ser en polisman springa mot mig. Det är nu eller aldrig som jag måste släppa taget. Så jag gör det, först med vänster hand och sedan med höger. Jag faller, det tar inte lång tid tills jag träffar vattnet under mig, det är egentligen inte vatten utan ett tjockt lager is, men den krossas av min tyngd bara där jag landar, det är då jag slutar känna, jag känner ingenting längre.

Om jag fortfarande skulle känna, så skulle jag känna hur det kalla vattnet omringade mig, och hur jag var fast under isen. Jag skulle få känslan av panik när det iskalla vattnet letade sig in i mina lungor istället för syret som jag så desperat försökte andas in. Men nu känner jag ingenting av det, jag känner mig bara medveten, medveten om att jag finns, medveten om att jag sakta flyter iväg.

Isen över min kropp krossas och jag dras upp, men det är inte jag utan bara min kropp. När de tar min kropp känns det som att jag rycks ur den och placeras vid sidan av. Det känns konstigt att se mig själv så här, död är nog ett passande ord. Jag står här obemärkt, det är som att jag är ett spöke. Men det är inte så jag skulle beskriva det, spöken är sådana som man klär ut sig till på halloween, när man bara trär ett lakan över kroppen och klipper hål som ögon.  

Ambulanspersonalen tar hand om min livlösa kropp, det kanske går att få tillbaka mig i livet. En kvinna sätter två fingrar på min hals för att känna om jag har puls, hon lyfter blicken och kisar med ögonen mot en av ambulanspersonalen. Han går mot henne och de lyfter upp mig på båren och placerar mig i ambulansen. Jag förstår ju inte vad hon menar, jag kan ju inte ha överlevt, det är omöjligt. De tar säkert bara hand om mig som i ren rutin.

Polismannen hänger fortfarande över räcket med handen utdragen som att han fortfarande skulle kunna rädda mig och stirrar ner på min döda kropp i chock, han har nog aldrig varit med om någonting liknande. Han måste ha varit där, hängande ganska länge eftersom de nu redan har lagt in min kropp i ambulansen. Jag ser hur någon tar armen runt hans axlar och säger någonting för att få bort honom från räcket.

Från en bit bort hör jag hur någon ringer min mamma, med en sympatisk blick vilande på hans ansikte. Jag tar några steg mot mannen och hör hur han ber henne komma till sjukhuset, att det är allvarligt. Men han säger inte än att jag är död, det kanske är någonting man säger direkt till personen.

Jag följer med i ambulansen till sjukhuset, ambulanspersonalen är ju dock helt omedvetna om det, jag är ju osynlig. Men det känns skönt att någon bryr sig om jag dör, även fast det är deras jobb känns det som att jag i alla fall är värt någonting mer än smutset under deras skor. Jag kanske är lika värd som den lena sanden på de solvärmda stränderna.

Mina föräldrar möter ambulansen vid akuten och de tar snabbt in min kropp till akuten och börjar med hjärt-och lungräddning. Menade kvinnan som tidigare känt på min puls att det fanns hopp, att jag kanske överlevde fallet? Det vill jag ju inte, jag vill att min kropp ska begravas och att min själ ska fara vidare. Att jag ska få ett avslut.

Jag går mot min kropp för att känna efter om jag faktiskt har en puls eller om de bara behandlar mig för att det är rutin, för att de måste försöka få liv i mig igen. Jag tar på halsen där kvinnan från tidigare hade tagit. Sekunden jag nuddar min egen hals blir det som att hela min kropp slits itu men sätts ihop igen bara en halv sekund efter. Allting blir helt svart, inte ens ser jag ett sådant mönster man brukar se ibland när man blundar för hårt, det är bara helt kolsvart.

Filippa Wiltén

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Ett gäng med idioter, del 4

BERÄTTELSER. Jag förbannar tyst Andrew, den självbelåtne skitstöveln, medan jag i smyg spänner fast ett rep runt den lealösa tjejens midja. Jag vet hennes namn men kan inte tänka på det, kan inte tänka på att hon är en människa av kött och blod precis som jag. Hon är en …

Berättelser
Fånge i min egen kropp

Jag sprang, och om det inte hade varit under dessa förfärliga omständigheter skulle jag befinna mig i extas. Jag hade aldrig sprungit förut, det var inte acceptabelt för en fin flicka att springa runt och leka som en simpel pojke. – Jädrans! Utropade jag när mina tankar fört mig iväg …

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …