Pojken som drunknade i solen av Hannah Svedberg Wallmo (Åttologin, plats 2)

Berättelser

BERÄTTELSE.

Om du vid Storgatan tar höger istället för vänster i korsningen vid Röda korset, så kommer du förmodligen efter 200 meter på Östra Trädstamsgatan först att lägga märke till byggnaden med gul puts och rödmålade fönster. Kanske undrar du varför de har så mycket vindruvor, eller varför en av de fyra ytterdörrarna är målad i en annan nyans röd än de andra. Du kanske börjar räkna alla äppelträd som står på den lilla gräsplanen mellan grusgångarna eller så lägger du märke till den vithårige mannen med glasögon som lämnar port A med en svart liten dvärgpudel och en flaska whiskey.

Men trots att din vaksamhet imponerar på mig (för jag hade aldrig kunnat komma att tänka på allt det där själv) så ber jag dig ändå att vända din blick mot den gröna villan bredvid. För i det huset, på andra våningen i det nordvästra sovrummet befinner sig Helias 14-årige son, Icarus. Han sitter just nu böjd över sitt skrivbord med ett snart färdigbyggt krigsflygplan i miniatyrform framför sig. Och det enda som saknades på modellen nu var den lilla gubben som skulle sitta i cockpiten. Han hade jobbat på den i flera dagar.

Egentligen så var det från början inte hans tanke att planet skulle få någon pilot. Ingen av de andra modellerna han byggt ihop hade haft den turen. “Men det här planet är annorlunda”, hade han intalat sig själv när han i onsdags plockat fram de små gjutformarna ur en av lådorna under spegeln.

Hans bleka, smala fingrar knackade lätt på formen som den lilla lerfiguren var förseglad i, och han skulle precis befria sin skapelse när klockan i rummet intill gav ifrån sig sina tunga slag.

“… fem, sex, sju” räknade han tyst för sig själv innan han tveksamt reste sig upp. Hemsjukvården skulle vara här om en halvtimme; om prick en halvtimme.

När han gick ut mot köket så kunde han inte låta bli att kika in i hennes rum. Hon låg alldeles stilla där bland de färgglada kuddarna och det fluffiga duntäcket. Som vanligt. Han fortsatte genom lägenheten och väl ute i köket fyllde han vattenkokaren med vatten och tog fram en teboll och den lilla plåtburken med hennes favorit-te. Lavendel luktade gott, det höll han med om, men lavendelte hade han aldrig varit så förtjust i. När vattenkokaren klickade till hällde han vattnet i en vit porslinsmugg och la sen ner den lilla bollen med bladen i muggen. Han ställde muggen på en bricka med ett kulört motiv för att sen gå ut ur köket, och ut i den smala korridoren där hennes dörr fortfarande stod på glänt.

Helia öppnade långsamt ögonen när hennes son försiktigt klev in i rummet, och hon granskade honom varsamt när han ställde ner brickan. Han hade blivit lång det senaste året. Nu var han kanske 1,80 men hon var inte säker, och hon tordes inte heller fråga. Hans hår hade lika hastigt växt längre, så att den kolsvarta luggen nu la sig framför ögonen på honom. Att han hade blivit smalare och blekare la hon också märke till. Men innan hon hann poängtera för honom hade han snabbt vänt om ut mot hallen igen.

Han var tillbaka i köket. Där det var tryggt, där döden inte ständigt hängde i luften. Han lutade sig mot diskbänken och kände hur hans händer var alldeles hala av svett. Hon skulle inte dö, inte idag; inte imorgon; inte nästa vecka; och inte heller om en månad. Men om ett halvår…

“Andas…” Han pustade ut samtidigt som han taktiskt började knacka med fingrarna mot bänken.

Ute på gården kunde han se sin morbror som stod och pratade med kvinnan från det gula huset intill. Kvinnans dotter slöt snart upp vid hennes sida, och de två fångade snabbt Icarus blick. Mest för att de var de enda som visste vad som pågick i huset han bodde i.

Kvinnans dotter, Seléne, kom ihåg första gången som hon och Icarus hade träffats. Det hade varit hans första dag i skolan när hon, tjejen med det blonda lockiga håret hade hoppat på honom i skolgårdens klätterställning med alla sorters frågor, trots att han inte kunde ett ord svenska. Hon ville veta vad han hette, vart han kom ifrån och om han visste att hans hår var lika mörkt som “en korps fjäderdräkt”.

Hon kom ihåg hur han hade tagit med henne på bio på hans sjunde födelsedag för att se filmen Rio, och hur imponerad hon hade blivit första och sista gången hon hade gått in i den gröna villan som han och hans släkt ägde och bodde i tillsammans. Hur gammalt allt såg ut, hur varmt allt var färgat, alla bokhyllor och ja, till och med disken i köket och den lite stickande doften av brända tändstickor kom hon ihåg.

Han å andra sidan delade inga minnen med henne över huvud taget. För honom var hon bara ett ansikte från en gammal skolkatalog. Ett ansikte på andra sidan staketet med ögon som alltid etsade sig fast vid honom. Usch.

Han kastade ett öga på klockan när han backade ut ur köket för att gå ut i hallen. Han tog på sig ett par trätofflor och gick ner för trappan och ut på gården. Bilen stod redan och väntade på honom vid grinden. Idag var det Carina som kom. Han tyckte om henne. Hon var alltid en aning stressad, hon pratade mycket om allt och ingenting och så tycktes hon även få tiden att röra sig lite lite fortare för de människor som hon hade i sin närhet. De gick in och upp i lägenheten tillsammans men skiljdes åt vid hans mors sovrumsdörr.

“Ja hur mår vi idag då, Helia?”

Carina slog sig ner på stolen bredvid sängen och log mot den bleka och spröda kvinnan som hon nu hade framför sig, som i sin tur gav ett ansträngt leende tillbaka. I hennes fluffiga och varmt färgade ombäddning såg hon sjukare ut än någonsin, tänkte hon för sig själv. Hon såg sig om i det bekanta rummet och vilade snart ögonen på samma inramade bild som vanligt. Det var en reklamaffisch för en grekisk film som 2003 hade visats på bio. Med en ung och vacker Helia i huvudrollen.

“Det är läskigt hur tiden förvränger oss, inte sant?” yttrade Carina tyst när hon återigen vände sig mot figuren i duntäcket och förväntade sig i svar ett hummande, eller kanske åtminstone en nickning, men inget.

“Helia?” Carina böjde sig försiktigt fram mot henne och noterade de nästan blå läpparna. En rysning gick genom hennes ryggrad när hon skakade om hennes axel utan någon reaktion.

“Icarus! Kan du komma hit?” ropade hon ut i lägenheten, och i nästa stund uppenbarade sig hans långa siluett i dörröppningen. Hon lutade bak Helias huvud och uppfattade den oregelbundna andningen. “Hjälp mig att flytta över henne på sidan”, bad hon honom, och vant gjorde han som hon sa. Nästan direkt hörde de båda hur hennes in- och utandning gick i takt. “Ringer du 112 är du snäll?” Hon sträckte fram sin telefon till Icarus som snabbt tryckte numret när han gick ut i hallen.

“De är här om någon minut…”, yttrade han när han kom in i sovrummet igen, bara för att finna sin mor i sittande ställning i sin säng. “Jag visar dom in…” Carina försvann ut i hallen och lämnade son och mor ensamma i rummet. Helia höll nu båda sina händer över munnen och tycktes ha hamnat mitt i ett hostanfall. “Jag åker inte in igen.” Harklade hon fram när han med orolig min närmade sig och skakigt torkade Helia ögonen när han satte sig på sängkanten intill henne. “Det blir bättre om du åker in, du… blir bättre.”

Hon la sin hand på hans axel, vilket fick håren att resa sig längs armarna på honom. Hon granskade honom tyst, funderade, och precis när han skulle försöka väcka liv i henne igen så drog hon in ett djupt andetag. “Ibland tror jag att jag gav dig fel namn, Icarus. Det är inte många som ska behöva dras med ett namn som förknippas med något så sorgligt och även så vackert som ditt. Men jag tror samtidigt inte heller att något annat namn skulle ha passat dig bättre…” Han sa inget. Vad skulle han säga? Och även om han visste det så hann han inte. Ambulanspersonalen var redan på väg uppför trappan och Carina hade precis klivit in i rummet när Helia hade tystnat.

När ambulansen med hans mor och Carina hade lämnat grusplanen satt han fortfarande kvar i hennes sovrum. Och han hade nog suttit där ett bra tag om det inte hade varit för det där planet som fortfarande stod på hans skrivbord; utan pilot. Han gick ut ur sin mors rum och in i sitt eget, där planet fortfarande stod och väntade på honom. Han plockade upp formen och knackade ut den lilla gubben som han sen satte ner i cockpiten. Stolt vände han och vred på det. Inspekterade varenda liten ditmålad fläck och bokstav. Men det var inte klart. Inte än. Han tog upp en av de oanvända penslarna och en liten burk med svart färg som han sen doppade en av de tunnare i. Och med ett par lätta drag så stod det Icarus med halvt prydliga bokstäver på planets undersida, och samtidigt som han blåste på färgen för att få den att torka så öppnade han sitt fönster. Hon skulle inte dö, inte idag; inte imorgon; inte nästa vecka; och inte heller om en månad. Men om ett halvår…

“Andas… ”

Han vred runt planet tills att han fick ett bra grepp, och med all sin kraft så kastade han det rakt ut i den tidiga novembermorgonen. Med stor tillfredsställelse såg han hur planet gled genom luften och i några sekunder glömde han bort allt annat. Sin mor, skolan, sina grannar, allt. Det enda han såg nu var planet. Hans plan. Det han inte visste var bara att på andra sidan staketet stod Seléne vid sin upplåsta cykel, och hon hade precis bevittnat hur ett litet litet miniatyrflygplan kastats ut ur ett av fönsterna på andra våningen i den gröna villan bredvid.

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …

Berättelser
”Trädet vid ån” av Isabelle Karlsson (Åttologin, plats 1)

BERÄTTELSE. Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss. Vi satt …

Berättelser
Intervju med Hannah Svedberg Wallmo, författare till ”Pojken som drunknade i solen”

ÅTTOLOGIN. Hannah placerade sig på andra plats i omröstningen om bästa novell. Hennes novell heter ”Pojken som drunknade i solen” och är en språkligt skicklig novell om en pojke och hans sjuka mamma, som delvis utgår från den gamla myten om Sisyfos (som flög för nära solen och störtade). Jag …