Tre chanser till livet av Anders Elfgren (Åttologin, plats 7)

Berättelser

BERÄTTELSER.

“Vi flyger in över gränsen nu, var vaksamma, fienden kan lika gärna vara under oss just nu”.

“Uppfattat kapten, radarn visar inget däremot”, svarade Will.

Kriget hade hållit på i tre år men de två bröderna som följde sin kapten in över fiendelinjer hade aldrig förut deltagit i en riktig strid. Det hade rapporterats om märkliga ljus och ljud och de tre hade blivit skickade att undersöka vad fienden hade i kikaren.

“Var försiktig Will, du vet hur förrädiska instrumenten kan vara och vi vill inte bli nedskjutna”.

“Sluta oroa dig Jake, jag vet vad jag gör”.

Det var förvånansvärt tomt nere på marken. Så här nära gränserna borde det vara gott om beväpnade positioner men ingen hade hittills synts till.

“Jag gillar inte det här, det är för tyst. Inga läger syns till men inte heller några djur. Någonting är…”, radion bröts.

“Kapten? Kapten!”, Hans flygplan hade fattat eld och störtade mot marken.

“Will, vi måste vända om”, det hördes en motor bakom dem och strax efter det skottlossning.

Will vände planet för ett motangrepp. Han avfyrade sina vapen och träffade Spitfiren som var efter dem. Den ena motorn small och planet störtade mot marken, men hans jaktplan hade också blivit träffat i manövern och han fumlade med kontrollerna för att hålla planet uppe.

“Vi måste landa!”.

“Kan inte, instrumenten svarar inte. Landa du, jag hoppar”.

“Will, fanns det ett plan finns det fler, du blir skjuten i småbitar om du utlöser din fallskärm”.

“Jag har inget val, finns det fiender på marken så kommer vi märka det när jag hoppar. Flyg härifrån om du ser mig bli skjuten, vi har inget annat val.”

Han slog av radion.

Jag har inget annat val.”

Jaktplanet började att luta och instrumentpanelen slocknade. Det var nu eller aldrig. Han tryckte på en knapp och han slungades ut ur planet som då även hade fattat eld. Först flög han upp en bit innan han började falla mot marken. Luften susade förbi honom. Långt där nere närmade sig marken. Han drog i snöret till sin fallskärm och han bromsade kraftigt in. Han föll sakta mot marken långt där nere och hoppades att han inte skulle fastna i ett träd.

“Om jag nu kommer så långt”, tänkte han.

Skogen under honom kom allt närmare men ingenting hände. Inga fiender som gömde sig där nere. Eller åtminstone inga som sköt mot honom. Ovanför honom flög hans bror Jake och började leta efter någonstans att landa. Will hade kommit till marken men fallskärmen fastnade i ett träd. Det betydde både att Jake skulle kunna se honom men också att andra patrullerande flygplan skulle göra det. Han såg sig omkring. Inte en själ syntes till. Inga fåglar, inga harar, inga soldater med automatkarbiner riktade mot honom. Det var för tyst, som kaptenen hade sagt.

Då såg han någonting röra sig, bara som en skugga men den hade varit där. Han drog sin pistol och höll den redo men det syntes inte längre någonting. Hade han inbillat sig? Var det bara stressen som påverkade honom? Då såg han det igen, det var inte som en skugga utan mer som om en bit av landskapet hade fått ben och rörde sig. Den var snabb som en blixt och försvann återigen. Han började skjuta runt sig på allt han såg, någonstans måste den vara. Svetten rann om honom och han började skaka. Han kände någonting dra förbi sitt ben. Han tittade ner och såg något ödleliknande, den skiftade färg som en kameleont fast inte bara färg, den verkade byta hela sin form. När den märkte att den blivit upptäckt kastade den sig upp mot honom och…

Han vaknade med ett ryck. Hade det varit en dröm? Hade han svimmat när han landade?

“Will?”, Jake stod bredvid honom.

“Vad hände?”.

“Fråga inte mig. Du har legat här och yrat sedan jag kom hit. Vi måste röra på oss, fler patrullerande flygplan kan komma hit när som helst”.

“Är ditt plan intakt?”.

“Ja, det blir lite trångt men det går. Och du behöver en doktor snabbt, du är alldeles blek och… dina ögon har förlorat sin färg”.

“Låt oss inte överdriva nu, jag mår bra och… vad sa du om mina ögon?”

Jake höll fram en bit glas och i reflektionen såg han både att hans ögon förlorat all färg men också att resten av honom blev blekare för varje ögonblick. Han såg ut som ett spöke.

“Vi måste gå, även om du på något sätt inte mår bra så är vi inte ensamma. Piloten du sköt ner klarade sig, jag såg hans fallskärm en bit bort vi…”

Det hördes ett högt ljud av ett gevär som avfyrades och han föll till marken, blod rann från hans ett hål i hans jacka och hans kropp blev stel.

“Jake!”, han lutade sig över sin bror och försökte skaka liv i honom men han andades inte.

Hans hjärta slog inte och hans blick var tom. Då frös världen runt dom. Han tittade upp och såg en gestalt på väg mot dem.

“En själ till från kriget. Tar de aldrig slut? Kommer jag någonsin själv få vila?”.

Gestalten kom fram och lutade sig över liket. Han bar en grå jacka och hade livlösa ögon, hans hud var blek som snö och han viskade någonting över liket som då började skaka.

“Vem är du?”, sa Will förskräckt.

Han stannade upp och hans bror låg återigen stilla.

“Du ser mig?”.

Will drog sitt vapen och siktade men svor och kastade pistolen för den blev fruktansvärt varm och smälte sedan när den träffade marken.

“Ni brukar kalla mig Döden men ingen verkar bry sig om mitt namn när jag kommer hit för dem. Har du också dött, soldat?”

“Jag lever och planerar att fortsätta med det.”

“Hur kan du se mig? Du borde vara lika blind som resten av världen blir när jag gör mitt jobb. Du såg mig inte när jag hämtade din kapten, varför ser du mig nu?”.

“Och det tror du att jag vet?”.

“Det spelar ingen roll om du ser mig eller inte, jag behöver fortfarande hämta en själ från de levande, så ur vägen!”

“Finns det ingen annan du kan ta? Någon annan soldat på slagfältet som stupat?”.

“Den enda jag ser här är du och jag tvivlar på att du skulle ge ditt eget liv”.

“Det finns en annan soldat här i skogen, en fiende, den som dödade min bror, kan du inte ta honom i stället?”.

“Jag kan inte ta de levandes själar, bara de dödas… Men du skulle kunna ändra vem det är som faller den här dagen, en själ eller en annan, det gör detsamma för mig. Gå tillbaka till när du vaknade upp och försök igen, du har tre försök på dig, efter det tredje så hämtar jag vem det än är som ligger död på marken”.

Han vaknade.

“Will?”, Jake stod bredvid honom.

“Vad hände?”.

“Fråga inte mig. Du har legat här och yrat sedan jag kom hit. Vi måste röra på oss, fler patrullerande flygplan kan komma hit när som helst”.

“Vad i… Du har rätt, vi måste härifrån”.

Han reste sig och såg sig omkring.

“Är du säker på att du kan gå? Du ser väldigt blek ut”.

“Ja, men vi måste skynda oss. Vart är ditt jaktplan?”.

“Hitåt kom nu”.

De började gå igenom skogen. Varje sten, träd eller buske kunde vara ett gömställe där fienden låg på vakt. Fortfarande syntes inga spår av djur, inget rörde sig utom trädgrenarna.

Ett skott hördes och Jake föll ner på knä. Han hade blivit träffad i benet och kunde inte stå upp. Will vände sig om och såg någonting snabbt försvinna in bland grenarna samtidigt som en explosion hördes och allt frös återigen.

“Din bror faller än en gång, soldat”.

“Låt mig försöka igen. Jag kan klara det!”

“Jag gav dig tre försök, två återstår”.

Han vaknade.

“Will?”

“Jake, vi måste härifrån, nu!”.

“Om du säger det så. Mitt plan är…”

“Ditåt, jag vet, kom med nu”.

“Om du säger det så”.

De skyndade sig genom skogen och Will höll utkik efter platsen de varit vid förut när fiendesoldaten anfallit. Där var gläntan! Han stannade upp och såg sig omkring. Någonting blänkte vid en sten och han såg sedan att det var mynningen på ett gevär. Han kastade sig på soldaten som gömde sig bakom stenen, och kände sedan någonting kallt och vasst igenom sig. På geväret hade det suttit en bajonett som han nu spetsat sig själv på.

Och allting frös återigen.

“Den här gången är det du som faller, soldat. Du har ett försök kvar sedan får du låta mig göra mitt jobb”.

Han vaknade.

“Will?”

“Vi måste härifrån, nu!”

“Mår du bra?”

“Ja, men följ med mej nu”.

Han var nervös och kallsvettig när han för tredje gången gick igenom skogen.

Vad skulle hända? Skulle hans bror falla för en gevärskula eller skulle han själv? Eller skulle han lyckas ta livet på soldaten som redan hade skjutit dom?

De närmade sig gläntan igen. Han bar sitt vapen i ostadiga händer när han närmade sig mötet som skulle avgöra hans liv. Han såg återigen gevärsmynningen som tittade fram bakom en sten men från längre avstånd den här gången. Soldaten hade inte sett dem, han bara satt där och väntade på att någonting han hört skulle komma. Han såg själv lika rädd ut att möta döden som Will kände sig och han tvekade med att skjuta en liten stund, han stod där och undrade vad han skulle göra när soldaten vände sig om och höjde geväret. Ett skott hördes. Han hade förlorat sin sista chans och väntade på att antingen han eller hans bror skulle falla till marken.

Men de två stod kvar. Han vände sig om och såg att hans bror hade höjt sitt vapen och skjutit. Fiendesoldaten hade tappat sitt grepp om geväret han höll i och sjönk ihop mot stenen han gömt sig vid. Sedan frös allting igen.

“Du lyckades överleva, soldat.”

Döden stod bredvid honom och såg med sina livlösa ögon på liket.

“Kommer vi mötas igen?”, var det enda Will kunde få fram.

“Alla dör till slut soldat, det är bara en fråga om när”.

Allting fortsatte och Jake sänkte sitt vapen.

“Fort, vi vet inte om det finns fler fiender här i närheten”.

Döden gick igenom skogen, nu utom synhåll för de två bröderna.

“Ingen levande har någonsin sett mig förut. Vem är han?”.

Anders Elfgren

Inga kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Berättelser
Intervju med Isabelle Karlsson, författare till ”Trädet vid ån”

ÅTTOLOGIN. I hård konkurrens med ”Pojken som drunknade i solen” fick Isabelle allra flest poäng för sin novell. ”Trädet vid ån” handlar om ordlös, stark vänskap men också om mobbning och utanförskap. Jag passar på att intervjua Isabelle under en profillektion med Redaktionen då de sitter och redigerar en podd. …

Berättelser
”Trädet vid ån” av Isabelle Karlsson (Åttologin, plats 1)

BERÄTTELSE. Vi satt där, på vårt vanliga ställe, i det stora och kraftiga lövträdet. Det fanns en speciell gren, som satt högre upp än alla andra och hängde ut över den våldsamt forsande och brusande ån. Alldeles nära intill trädet och med vår gren precis rakt under oss. Vi satt …

Berättelser
Intervju med Hannah Svedberg Wallmo, författare till ”Pojken som drunknade i solen”

ÅTTOLOGIN. Hannah placerade sig på andra plats i omröstningen om bästa novell. Hennes novell heter ”Pojken som drunknade i solen” och är en språkligt skicklig novell om en pojke och hans sjuka mamma, som delvis utgår från den gamla myten om Sisyfos (som flög för nära solen och störtade). Jag …