KÅSERI.

Om jag kunde beskriva den här dagen med två ord skulle det nog vara “samma gamla”, för det är verkligen precis det den har varit. Ingrid står framme vid tavlan och babblar på om procent, tavlan är täckt med nummer och bokstäver som jag är för trött för att ta in så jag spacear ut lite. Solen lyser rakt i mina ögon. Joel och Amir sitter längst bak i klassrummet och tittar på något på datorn. Vad det är vet jag inte men de skrattar till lite då och då. Karin är som vanligt sen, sist jag såg henne var hon på väg bort till hamnen.

Det är precis som vilken annan torsdag som helst.

Men så kommer Karin plötsligt in genom dörren.

“Sorry att jag är sen, det tog en stund att byta om efter gympan”, säger hon och Ingrid ger henne en lite sur blick.

Det är då det händer. Plötsligt får jag en så konstig känsla av att jag har varit just här tidigare, att just det här scenariot har utspelats förut. Jag vaknar upp ur min lilla trans jag varit i hela lektionen och börjar tänka. Det är inte första gången jag känner déjà vu, det händer ganska ofta faktiskt, men jag blir alltid lika förvånad när det händer. Det kanske inte är jättekonstigt att jag får det just nu, som jag sa så brukar det vara så här idag, men jag kan inte hjälpa att undra varför jag får det. Varför får man ens déjà vu över huvudtaget? Vad fyller det för funktion?

Så fort Ingrid släpper oss kollar jag upp det. Det står att det är mer vanligt bland unga än äldre. Tydligen kan det vara ett symptom av schizofreni, sömnproblem och en massa annat. Jag har inga sömnproblem, så mycket vet jag, men jag kan väl fan inte ha schizofreni, det låter ju helt galet.

Jag frågar även om det när jag kommer hem, tydligen har mammas kompis också déjà vu ganska ofta, fast det ska inte vara något problem. Det kanske inte är världens konstigaste grej ändå, med déjá vu. Och jag har ju inga andra symptom som skulle kunna betyda att jag hade någon sjukdom. Men det känns fortfarande konstigt, om jag inte känner det för att det är något symptom, varför känner jag det då?

Tyra Öqvist

Foto: Tyra Öqvist