KRÖNIKA. Corona, covid-19 har påverkat många liv, har tagit många liv. Människor sätts i karantän, människor väljer karantän, människor hamstrar mat, läkemedel och affärer står tomma. Covid-19.

Jag följer inte aktivt nyheterna, varken innan den stora pandemin kom eller nu när den är här och flåsar oss i nacken. Jag är inte den typen som är besatt och måste vet hur många insjukna, hur många döda det är i Sverige, i Sörmland.

Jag försöker att inte tänka på det, men det är svårt eftersom det är det enda folk pratar om både i media och på skolan. Jag tror inte att jag är så orolig för viruset, iallafall inte för min egen skull. Nästan alla unga utan underliggande sjukdomar har ju klarat sig, så varför skulle det bli annorlunda med mig? Jag är mer orolig över hur det kommer gå för mina mor- och farföräldrar eftersom att de faktiskt är i riskgrupperna.

Förut blev jag så irriterad för att jag tyckte att Covid-19 påverkade mitt liv, vilket det gör. Men jag gjorde det till en stor grej och tyckte, kanske inte synd om mig själv, men jag tyckte att det var jobbigt och påfrestande.

Fast har jag rätt att tycka att det är jobbigt? Nej. Är jag i riskgrupp, nej. Har mina föräldrar blivit varslade, nej. Har någon i min släkt insjuknat i Covid-19, nej. På det sättet är jag lyckligt lottad, men man ska inte ropa hej än.

Jag tyckte att det var jobbigt att jag inte fick åka till Stockholm andra helgen i mars för att träffa min nyfödda kusin. Tänk om vi hade åkt dit och sedan några dagar efter att vi kommit hem så hade hon blivit sjuk, hur dåligt hade jag inte mått då? Min lördagsträning är inställd på obestämd tid, jag kommer inte kunna träffa min släktingar på evigheter. Jag kommer inte kunna njuta av den norrländska vårvintern i Norrbotten. Jag kommer inte kunna ta mitt leva mitt liv som jag brukar, det blir en förändring på obestämd tid och jag ogillar att inte kunna planera den närmsta framtiden.

Visst, det är jobbigt när ens liv ofrivilligt förändras men det är bara att acceptera det. Tänk hur rädda andra måste vara, tänk vad hemsk om ens mormor eller farfar dör. Tänk den sorgen, den smärtan och sedan tänk att om vi bara stannar hemma, inte träffar dem så har de en större chans att klara sig. Vi har iallafall privilegiet att vi fortfarande går i skolan och fortfarande kan träffa kompisar, vilket många andra länder inte har. Där sitter folk verkligen i karantän. Det är jobbigt hur vår vardag förändrats men vi måste bara fortsätta, tvätta händerna, hålla modet uppe och följa myndigheternas råd.

Thea Mikaelsson